Hemma igen
Nu är jag tillbaka efter fjorton dagar på Cypern. Min man och jag hälsade på vår yngsta dotter som varit volleyboll-
proffs där en säsong. Bra att ha en som hittade i Limassol, som dessutom hade tillgång till bil och var van att köra på vänster sida. Det kändes faktiskt läskigt att trafiken var på "fel" sida. Det var strålande sommarväder nästan hela tiden. 20-25 grader och solsken. Vi låg på stranden, badade i havet, satt på kaféer, åt god mat på restauranger och över huvud taget hade det toppenbra.
Vad som var lite sorgligt där, var den svåra vattenbristen. Nu under våren när det brukar vara grönt och någorlunda gott om vatten, var det redan lika torrt som under hetaste sommaren. Hur ska det då bli i juli augusti?
Men jag såg blommande träd där, som var så vackra. Inne i stan, och även i Nicosia. Blå-lila-rosa blommor. De stod i långa rader efter gatorna. Synd bara att jag inte vet vad de heter. Det borde jag ta reda på. Otroligt vackert var det i alla fall.
Vad jag annars funderar på just nu, det är vad jag ska skriva nu. Jag har äntligen skrivit det sista kapitlet i Sigrids sommar. Och nu behöver jag en riktigt bra och engagerande idé att jobba med. Vi får se. Det kanske dyker upp nåt.
Nu ska jag kolla in Örebros fjärde finalmatch mot Elverket Vallentuna på SVBF:s Hotline. Jag håller så klart tummarna för Örebro volley.
proffs där en säsong. Bra att ha en som hittade i Limassol, som dessutom hade tillgång till bil och var van att köra på vänster sida. Det kändes faktiskt läskigt att trafiken var på "fel" sida. Det var strålande sommarväder nästan hela tiden. 20-25 grader och solsken. Vi låg på stranden, badade i havet, satt på kaféer, åt god mat på restauranger och över huvud taget hade det toppenbra.
Vad som var lite sorgligt där, var den svåra vattenbristen. Nu under våren när det brukar vara grönt och någorlunda gott om vatten, var det redan lika torrt som under hetaste sommaren. Hur ska det då bli i juli augusti?
Men jag såg blommande träd där, som var så vackra. Inne i stan, och även i Nicosia. Blå-lila-rosa blommor. De stod i långa rader efter gatorna. Synd bara att jag inte vet vad de heter. Det borde jag ta reda på. Otroligt vackert var det i alla fall.
Vad jag annars funderar på just nu, det är vad jag ska skriva nu. Jag har äntligen skrivit det sista kapitlet i Sigrids sommar. Och nu behöver jag en riktigt bra och engagerande idé att jobba med. Vi får se. Det kanske dyker upp nåt.
Nu ska jag kolla in Örebros fjärde finalmatch mot Elverket Vallentuna på SVBF:s Hotline. Jag håller så klart tummarna för Örebro volley.
Resa bort
I morgon är det äntligen dags. Då ska vi resa till Cypern. Hälsa på vår "lilla" dotter och följa med henne runt ön. Det ska bli riktigt härligt. Men det kunde ha börjat lite bättre, för jag är riktigt förkyld. Nåja, jag är ju inte dödssjuk på nåt sätt, utan hostig och lite febrig. Så jag var ner till jouren i morse. Ifall, det var nåt värre, men det var överraskande nog ett VIRUS. Är det nån som har hört det förut?
I alla fall så åker vi i morgon. Vi har inte varit till Cypern förr, så det ska bli spännande. Vi har dessutom sån tur så vår dotter har tillgång till bil. Då kan vi ju åka runt och upptäcka ön. Hon har inte heller hunnit se så mycket mer än Limassol, där hon bor. Hennes lag har just vunnit seriefinalen och hon kan titulera sig cypriotisk mästare. Det låter nåt. Hon är ju dessutom Svensk mästare med sitt förra lag, Örebro. Tänk att jag har en dotter som är mästare, Hade jag väl aldrig tänkt mig. Själv är jag så långt ifrån mästare som man kan komma. Ibland undrar jag över hur livet skulle ha varit om jag varit ung nuförtiden. Det finns så många möjligheter nu. Men förmodligen hade jag varit lika mesig, försiktig och haft lika dåligt självförtroende. Men har jag i alla fall lyckats föra över styrka till mina barn så får jag väl vara nöjd. Och nästa generation kanske blir ännu bättre. Då kan det bära hur långt som helst.
Nu kommer jag väl att göra ett uppehåll i mitt bloggande, eftersom jag blir borta 14 dagar. Eller kanske jag lånar dotterns dator och skriver några rader. Vi får se. Det kan ju hända att jag får vara med om så mycket trevliga saker att jag inte kan låta bli att dela med mig.
Vad jag hoppas på, det är ju förståss att jag ska få en strålande idé, och komma igång med att skriva något nytt igen. Så mitt block och en lämplig penna kommer jag definitivt att packa ner. Annars ska vi använda dagarna till att sola, förhoppningsvis att bada, och att se så mycket som möjligt av Cypern. Dessutom ska vi så klart äta gott, dricka gott, och lagom mycket, och kanske träffa en del nya människor. Och när vi kommer tillbaka, kanske våren är här på riktigt.
I alla fall så åker vi i morgon. Vi har inte varit till Cypern förr, så det ska bli spännande. Vi har dessutom sån tur så vår dotter har tillgång till bil. Då kan vi ju åka runt och upptäcka ön. Hon har inte heller hunnit se så mycket mer än Limassol, där hon bor. Hennes lag har just vunnit seriefinalen och hon kan titulera sig cypriotisk mästare. Det låter nåt. Hon är ju dessutom Svensk mästare med sitt förra lag, Örebro. Tänk att jag har en dotter som är mästare, Hade jag väl aldrig tänkt mig. Själv är jag så långt ifrån mästare som man kan komma. Ibland undrar jag över hur livet skulle ha varit om jag varit ung nuförtiden. Det finns så många möjligheter nu. Men förmodligen hade jag varit lika mesig, försiktig och haft lika dåligt självförtroende. Men har jag i alla fall lyckats föra över styrka till mina barn så får jag väl vara nöjd. Och nästa generation kanske blir ännu bättre. Då kan det bära hur långt som helst.
Nu kommer jag väl att göra ett uppehåll i mitt bloggande, eftersom jag blir borta 14 dagar. Eller kanske jag lånar dotterns dator och skriver några rader. Vi får se. Det kan ju hända att jag får vara med om så mycket trevliga saker att jag inte kan låta bli att dela med mig.
Vad jag hoppas på, det är ju förståss att jag ska få en strålande idé, och komma igång med att skriva något nytt igen. Så mitt block och en lämplig penna kommer jag definitivt att packa ner. Annars ska vi använda dagarna till att sola, förhoppningsvis att bada, och att se så mycket som möjligt av Cypern. Dessutom ska vi så klart äta gott, dricka gott, och lagom mycket, och kanske träffa en del nya människor. Och när vi kommer tillbaka, kanske våren är här på riktigt.
Äntligen
Äntligen kom jag in på min blogg igen. Det har faktiskt varit nåt fel de senaste dagarna. Det gick inte att öppna den alls. I och för sig har jag väl inte haft nåt brännande ämne som måste ventileras, men ändå. Det känns som jag har ett visst ansvar att skriva lite då och då. Konstigt nog, för jag har väl inte särskillt många läsare. Men om en enda går in på bloggen och blir besviken, så är det ju mitt fel. Förresten är det väl också mitt fel om samma person blir besviken på det jag skrivit. Så hur jag än vänder mig så kan jag råka göra någon besviken. Nog om detta.
Själv är jag ganska glad idag. Dels för vårvädret som kommit de senaste dagarna. Men även för att det bara är fem dagar tills vi ska åka till Cypern. Och inte minst för att det verkar bli så att jag ska jobba på Aspenbadet i sommar igen. Jag som är arbetslös resten av året behöver verkligen de här sommarmånaderna när jag får arbeta. Träffa en massa trevliga människor, inte minst barn och ungdomar, dessutom känna att även jag behövs. Jag kan ta ansvar och klara av ett jobb. Det är inget fel på mig. Idag var jag på ett möte med representanter för Tierps kommun om just badet. Det ska bli riktigt kul att börja där igen.
Om mitt skrivande kan jag bara säga att den där fantastiska idén till en ny berättelse har minsann inte dykt upp, än. Men den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge. Detsamma gäller väl om min väntan på svar från ett bokförlag. Jag har ju sänt in min berättelse "Fia och mördargänget", och inte hört ett ljud. Jag försöker tänka att man ska inte inbilla sig något, och ändå slår jag på datorn och kollar mailen, tittar på nummerpresentatören så snart jag varit ut och kollar posten varje dag. Tänk om....
Nej nej, nu kommer mitt negativa jag framsmygande igen. Men snälla nån. Hur fortsätter man att vara positiv, när man innerst inne har gett upp för länge sen?
Själv är jag ganska glad idag. Dels för vårvädret som kommit de senaste dagarna. Men även för att det bara är fem dagar tills vi ska åka till Cypern. Och inte minst för att det verkar bli så att jag ska jobba på Aspenbadet i sommar igen. Jag som är arbetslös resten av året behöver verkligen de här sommarmånaderna när jag får arbeta. Träffa en massa trevliga människor, inte minst barn och ungdomar, dessutom känna att även jag behövs. Jag kan ta ansvar och klara av ett jobb. Det är inget fel på mig. Idag var jag på ett möte med representanter för Tierps kommun om just badet. Det ska bli riktigt kul att börja där igen.
Om mitt skrivande kan jag bara säga att den där fantastiska idén till en ny berättelse har minsann inte dykt upp, än. Men den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge. Detsamma gäller väl om min väntan på svar från ett bokförlag. Jag har ju sänt in min berättelse "Fia och mördargänget", och inte hört ett ljud. Jag försöker tänka att man ska inte inbilla sig något, och ändå slår jag på datorn och kollar mailen, tittar på nummerpresentatören så snart jag varit ut och kollar posten varje dag. Tänk om....
Nej nej, nu kommer mitt negativa jag framsmygande igen. Men snälla nån. Hur fortsätter man att vara positiv, när man innerst inne har gett upp för länge sen?
