Snökaos
Låter det farligt? Det är det inte. Men vi har en viss vana här söderut att tala om snökaos så snart det kommer en dm av den vita varan. Det är väl ungefär en dm snö här i Tierp nu. Men nåt kaos är det så klart inte. Det ser rätt vackert ut, rent och vitt. Ca fem grader kallt. Jag ser genom mitt fönster hur några barn i reflexvästar leker i snön. Det finns en lekpark strax utanför. Där har man gjort en liten kulle, och idag kommer den väl till pass. Barnen åker pulka och stjärtlapp.
Tänk, jag minns när jag var barn. På andra sidan vägen från skolan räknat fanns en backe där vi brukade åka. Vi åkte korkmatta. Om det fanns nån gammal utriven korkmatta förståss. Annars fick vi åka på baken, och det var inte så populärt hos våra mammor. Skolkläderna skulle man vara rädd om. Det fanns inte ens plastpåsar eller kassar på den tiden. Det är mycket som blivit annorlunda. Men inte barn. De är fortfarande fulla av livslust och skratt och lek. Älskar att tumla omkring i snön. Men de har betydligt lämpligare kläder. Overaller i bävernylon är toppenbra i snölek. Vi hade tjocka otympliga byxor och jackor där snön fastnade i stora knölar. Så när vi skulle in till lektion blev det kö till sopen. Vi fick inte gå in till kapprummet fulla med snö. Dessutom blev kläderna genomblöta när den smälte.
Jag skrev om skolkläder förut, och så var det. När vi kom hem måste vi alltid byta om för skolkläderna skulle vi vara rädda om. Vi hade i och för sig inte så många ombyten av kläder, det hade ingen. Förmodligen fanns det barn som inte ens hade nåt annat än "skolkläderna". Men jag minns också vad mamma berättade om sin barndom. På den tiden fick inte flickorna ha långbyxor utan var tvingade att gå i kjol även om det var djupsnö de skulle gå i. Strumpbyxor fanns inte heller utan snön kunde tränga upp över yllestrumporna på de bara låren. Så hon tyckte nog att vi hade det riktigt bra mot hennes jämnåriga.
Ack ja, nu är jag i den åldern att jag förväntas säga: det var bättre förr. Men allt var inte bättre förr. Även om jag kan tycka att vår barndom var mycket friare än dagens. Vi hade mycket mer frihet att leka och bara fara runt utan tillsyn. I alla fall när vi nått skolåldern. Och naturligtvis inga "aktiviteter" som vi var med i. Det fixade vi själva. Och föräldrarna visste nog inte hälften av vad vi sysslade med. Ingen trodde att det var farligt att låta barnen far runt vind för våg. Huvudsaken att vi skötte skolan och kom i tid till maten.
Tänk, jag minns när jag var barn. På andra sidan vägen från skolan räknat fanns en backe där vi brukade åka. Vi åkte korkmatta. Om det fanns nån gammal utriven korkmatta förståss. Annars fick vi åka på baken, och det var inte så populärt hos våra mammor. Skolkläderna skulle man vara rädd om. Det fanns inte ens plastpåsar eller kassar på den tiden. Det är mycket som blivit annorlunda. Men inte barn. De är fortfarande fulla av livslust och skratt och lek. Älskar att tumla omkring i snön. Men de har betydligt lämpligare kläder. Overaller i bävernylon är toppenbra i snölek. Vi hade tjocka otympliga byxor och jackor där snön fastnade i stora knölar. Så när vi skulle in till lektion blev det kö till sopen. Vi fick inte gå in till kapprummet fulla med snö. Dessutom blev kläderna genomblöta när den smälte.
Jag skrev om skolkläder förut, och så var det. När vi kom hem måste vi alltid byta om för skolkläderna skulle vi vara rädda om. Vi hade i och för sig inte så många ombyten av kläder, det hade ingen. Förmodligen fanns det barn som inte ens hade nåt annat än "skolkläderna". Men jag minns också vad mamma berättade om sin barndom. På den tiden fick inte flickorna ha långbyxor utan var tvingade att gå i kjol även om det var djupsnö de skulle gå i. Strumpbyxor fanns inte heller utan snön kunde tränga upp över yllestrumporna på de bara låren. Så hon tyckte nog att vi hade det riktigt bra mot hennes jämnåriga.
Ack ja, nu är jag i den åldern att jag förväntas säga: det var bättre förr. Men allt var inte bättre förr. Även om jag kan tycka att vår barndom var mycket friare än dagens. Vi hade mycket mer frihet att leka och bara fara runt utan tillsyn. I alla fall när vi nått skolåldern. Och naturligtvis inga "aktiviteter" som vi var med i. Det fixade vi själva. Och föräldrarna visste nog inte hälften av vad vi sysslade med. Ingen trodde att det var farligt att låta barnen far runt vind för våg. Huvudsaken att vi skötte skolan och kom i tid till maten.
Solskensdag
Det är faktiskt precis vad det är idag, en solskensdag. Ganska lugnt, i alla fall syns ingen rörelse i trädgrenarna utanför mitt fönster. En underbar dag för promenad, med andra ord. Men klockan är över elva och jag har ännu inte varit utanför dörren. I och för sig brukar jag inte skynda ut på morgonen. Jag vankar runt och plockar lite, dricker kaffe, läser tidningen, äter frukost och åtminstone tänker att jag ska skriva lite. Sen är det nästan dags för lunch innan jag kommer mig för att gå på promenad.
Den här helgen kommer jag att ägna en hel del tid åt volleyboll. Sportigt va? Inte alls. Jag har två döttrar, en son och en måg som spelar volley. Jag tittar på, kollar på hot-line på internet eller är barnvakt medan de spelar. Det ger en del spänning i mitt liv faktiskt.
Ikväll är hela familjen bjudna till äldste sonen som fyllde år igår. Det ska bli riktigt trevligt. Vi har inte tid att träffas allihopa så ofta. Rättare sagt, de andra har inte tid, jag skulle nog hinna.
Jag beundrar verkligen mina ungdomar, de jobbar heltid, har egna hus och familjer och hinner dessutom idrotta på elitnivå. Träna nästan alla kvällar i veckan och spela matcher på helgerna. Puh! Jag blir slut bara av att tänka på det.
Nu ska jag hänga lite tvätt och sen faktiskt gå ut på dagens promenad. Och sen kanske skriva.
Pessimism
Nu har jag minsann fått bassning av mina döttrar, för att jag är alldeles för pessimistisk. Själv tycker jag att jag bara är realistisk. Så här är mitt liv. Nåja, jag kunde kanske vara lite gladare. Jag ska göra ett försök.
Som den här dagen till exempel. Torsdagen den 24 januari 2008. Dagen började med ösregn och blåst. Positivt var att jag slapp gå ut då. När jag fixade några ärenden senare på dagen, då sken solen. Positivt.
Igår hade jag feber och huvudvärk. Idag var jag bättre, det var positivt. Handbollsmatchen Sverige - Spanien vanns av Sverige med ett mål i slutsekunden, definitivt positivt. Jag har handlat hem mat. Jag saknar faktiskt aldrig pengar till det jag behöver, det om något är väl positivt. Ska göra soppa idag, gott. Är väl också positivt då. Om jag tänker på mina barn, så är ju de väldigt viktiga i mitt liv. Mycket positivt. I morgon fyller för resten mitt äldsta barn, Mattias 34 år.
Nu blev det lite negativt där. Är jag verkligen så gammal. Nåja. Jag har fått följa alla mina fyra barn till vuxen ålder, det får inte alla vara med om. Positivt! Att de alla fyra dessutom är friska, har jobb och klarar sig bra, är samhällsnyttiga, det är också positivt. Däremot känner jag mig inte särskilt lyckad själv. nej nej, nu blev det lite negativt igen. Bort med det.
Det här tog verkligen på krafterna. Att vara så här positiv när man inte är van. Det får nog räcka för den här gången.
Man ska inte överdriva.
Som den här dagen till exempel. Torsdagen den 24 januari 2008. Dagen började med ösregn och blåst. Positivt var att jag slapp gå ut då. När jag fixade några ärenden senare på dagen, då sken solen. Positivt.
Igår hade jag feber och huvudvärk. Idag var jag bättre, det var positivt. Handbollsmatchen Sverige - Spanien vanns av Sverige med ett mål i slutsekunden, definitivt positivt. Jag har handlat hem mat. Jag saknar faktiskt aldrig pengar till det jag behöver, det om något är väl positivt. Ska göra soppa idag, gott. Är väl också positivt då. Om jag tänker på mina barn, så är ju de väldigt viktiga i mitt liv. Mycket positivt. I morgon fyller för resten mitt äldsta barn, Mattias 34 år.
Nu blev det lite negativt där. Är jag verkligen så gammal. Nåja. Jag har fått följa alla mina fyra barn till vuxen ålder, det får inte alla vara med om. Positivt! Att de alla fyra dessutom är friska, har jobb och klarar sig bra, är samhällsnyttiga, det är också positivt. Däremot känner jag mig inte särskilt lyckad själv. nej nej, nu blev det lite negativt igen. Bort med det.
Det här tog verkligen på krafterna. Att vara så här positiv när man inte är van. Det får nog räcka för den här gången.
Man ska inte överdriva.
Skrivarkurs
Jag går på skrivarkurs. Låter det banalt? Det är det inte! Det är faktiskt det bästa jag gjort. Att börja där.
Varför det , kan man undra. Jo, därför att det är vad jag alltid velat göra, men under större delen av mitt liv hade jag ingen aning om det. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, än mindre att det var vad jag behövde.
Jag har i och för sig alltid tyckt om att skriva, men det här är så mycket mera. Det är att varje gång ställas inför nya texter av de andra deltagarna. Texter som är skrivna i det största allvar, även om en del är roliga, ett allvar som består i att de är ärliga. Varje text är som en gåva jag får, och de andra får av mig. Och de samtal som texterna ger upphov till finns ingen annanstans. I alla fall har jag inte hittat något annat forum för sådana djupa diskussioner.
Tänk att få, och våga vara helt öppen i livsviktiga samtal. Detta tillsammans med andra människor som hela tiden bjuder på sig själva, som det så populärt heter. Att dyka ner i underbara texter, simma runt bland välvalda ord och smaka på formuleringar som ibland får en att häpna. Andra gånger ger de upphov till varma lyckliga skratt, och tårar.
Detta hjälper mig att förstå andra - och mig själv. Det gör mig lycklig. Tänk er det, att ge och få lycka, bara genom att skriva, läsa fundera och diskutera.
Varför det , kan man undra. Jo, därför att det är vad jag alltid velat göra, men under större delen av mitt liv hade jag ingen aning om det. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, än mindre att det var vad jag behövde.
Jag har i och för sig alltid tyckt om att skriva, men det här är så mycket mera. Det är att varje gång ställas inför nya texter av de andra deltagarna. Texter som är skrivna i det största allvar, även om en del är roliga, ett allvar som består i att de är ärliga. Varje text är som en gåva jag får, och de andra får av mig. Och de samtal som texterna ger upphov till finns ingen annanstans. I alla fall har jag inte hittat något annat forum för sådana djupa diskussioner.
Tänk att få, och våga vara helt öppen i livsviktiga samtal. Detta tillsammans med andra människor som hela tiden bjuder på sig själva, som det så populärt heter. Att dyka ner i underbara texter, simma runt bland välvalda ord och smaka på formuleringar som ibland får en att häpna. Andra gånger ger de upphov till varma lyckliga skratt, och tårar.
Detta hjälper mig att förstå andra - och mig själv. Det gör mig lycklig. Tänk er det, att ge och få lycka, bara genom att skriva, läsa fundera och diskutera.
Gråväder
Det är en underlig vinter. 15 januari, klockan är kvart i tolv och det är plus 3,3 grader ute. Mulet och grått. Blir det nederbörd så kommer det att regna. Det enda vita jag kan se på marken är pappersskräp. Riktigt tråkväder alltså.
Inte för att jag saknar snö, kyla och halka precis, men, det känns inte naturligt. Jag som växte upp i Norrland där vinter var vinter. Med gott om snö och 20 - 30 gr kallt i alla fall i januari.
Jaja, det pratas mycket om miljöpåverkan och katastrof, och jag undrar om det är så. Eller om det är naturliga, växlande väderförändringar, som alltid funnits. Därom tvista de lärde, och till dem hör ju inte jag.
Men jag har barn och barnbarn, och i och med det så oroar jag mig så klart. Jag vill ju att de ska få leva i den bästa av världar. Jag som är född på 40-talet har mest varit med om uppgång. Det är klart att jag vill att nästa generation ska få det lika bra.
Men det materiella är inte allra viktigast, utan att samhället ska vara mänskligt. Att man kan och orkar bry sig om varandra. Att ingen behöver vara rädd. Och särskillt ska det gälla barn och ungdomar. De har det så jobbigt ändå,
med att växa upp och hitta sin roll, sin plats i livet.
Idag får det bli så här grunt och diffust, det jag skriver. Jag har inte ork att fördjupa mig något. Jag skriver på min långa berättelse och har halva mitt jag i den världen.
Inte för att jag saknar snö, kyla och halka precis, men, det känns inte naturligt. Jag som växte upp i Norrland där vinter var vinter. Med gott om snö och 20 - 30 gr kallt i alla fall i januari.
Jaja, det pratas mycket om miljöpåverkan och katastrof, och jag undrar om det är så. Eller om det är naturliga, växlande väderförändringar, som alltid funnits. Därom tvista de lärde, och till dem hör ju inte jag.
Men jag har barn och barnbarn, och i och med det så oroar jag mig så klart. Jag vill ju att de ska få leva i den bästa av världar. Jag som är född på 40-talet har mest varit med om uppgång. Det är klart att jag vill att nästa generation ska få det lika bra.
Men det materiella är inte allra viktigast, utan att samhället ska vara mänskligt. Att man kan och orkar bry sig om varandra. Att ingen behöver vara rädd. Och särskillt ska det gälla barn och ungdomar. De har det så jobbigt ändå,
med att växa upp och hitta sin roll, sin plats i livet.
Idag får det bli så här grunt och diffust, det jag skriver. Jag har inte ork att fördjupa mig något. Jag skriver på min långa berättelse och har halva mitt jag i den världen.
Lördagkväll
Så är det lördagkväll igen. Som jag spenderat hemma framför TVn tillsammans med min man. Lugnt och skönt. En aning banalt kanske?
Jag har i alla fall skrivit färdigt ett nytt kapitel i min långa berättelse. Nummer 36 i den andra delen av "Sigrid".
Det låter något det. Men faktum är att jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren (gåtan om klockan, ni vet)
Jag kommer förmodligen aldrig att få ut den.
Ibland kan jag få underliga, osannolika fantasier om att jag verkligen får vara med om att en bok jag skrivit kommer ut. Men för det mesta inser jag det omöjliga i drömmarna.
Hur klarar andra människor av att alla drömmar dör? Om de nu gör det? Fast å andra sidan har jag två små hopp på gång. Eller vad man ska kalla det. Jag har en barnbok som jag skickat till ett förlag, och inte fått svar än. Och så har jag skickat in en ide om en teaterpjäs om vården. Den har jag sänt till Uppsala stadsteater.
Faktum är att jag pendlar mellan djupaste pessimism och en form av högfärdsvansinne. Och så länge jag inte fått nej så kan jag hoppas en smula. Jag får se till att alltid ha något inlämnat någonstans, då kan aldrig allt hopp vara ute. Eller hur? På så sätt kan jag hanka mig fram utan att sjunka fullständigt i depressionens ocean.
Överlevnadsstrategier, så borde inlägget hetat. Inte lördagskväll. Det är totalt missvisande. Även om det är lördagkväll.
Jag har i alla fall skrivit färdigt ett nytt kapitel i min långa berättelse. Nummer 36 i den andra delen av "Sigrid".
Det låter något det. Men faktum är att jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren (gåtan om klockan, ni vet)
Jag kommer förmodligen aldrig att få ut den.
Ibland kan jag få underliga, osannolika fantasier om att jag verkligen får vara med om att en bok jag skrivit kommer ut. Men för det mesta inser jag det omöjliga i drömmarna.
Hur klarar andra människor av att alla drömmar dör? Om de nu gör det? Fast å andra sidan har jag två små hopp på gång. Eller vad man ska kalla det. Jag har en barnbok som jag skickat till ett förlag, och inte fått svar än. Och så har jag skickat in en ide om en teaterpjäs om vården. Den har jag sänt till Uppsala stadsteater.
Faktum är att jag pendlar mellan djupaste pessimism och en form av högfärdsvansinne. Och så länge jag inte fått nej så kan jag hoppas en smula. Jag får se till att alltid ha något inlämnat någonstans, då kan aldrig allt hopp vara ute. Eller hur? På så sätt kan jag hanka mig fram utan att sjunka fullständigt i depressionens ocean.
Överlevnadsstrategier, så borde inlägget hetat. Inte lördagskväll. Det är totalt missvisande. Även om det är lördagkväll.
Arbetslös
Det är just vad jag är. Arbetslös! Man kan ju tro att det skulle vara skönt att få slappa och ta dagen som den kommer
Men så är det inte. Jag blir orolig, rastlös, får svårt att ta mig för med någonting. Jag kan gubevars göra allt sånt som andra inte har tid med. Det är bara det att jag inte gör någonting. Jaja, det vanliga gör jag förståss. Som en hemmafru ungefär. Lagar mat, städar, tvättar, går promenader. Om någon frågar så säger jag att jag skriver. En sanning med modifikation minsann. Vissa dagar lyckas jag faktiskt skriva lite grann.
Och det som retar mig mest är att jag skäms. Skäms för att jag inte har ett arbete att gå till. Skäms för att jag inte gör någon "nytta". Precis som om det är något jag valt, att vara arbetslös. Jag blir paralyserad av det här. Får mig inte ens till att söka några jobb längre. Ju mer jag läser om lediga arbeten, desto mer tycker jag att ingenting är nåt för mig. Jag skulle inte klara av ett endaste jobb.
Men jag antar att jag inte är ensam om situationen, det finns säkert tusentals som känner lika. Alltså är även detta BANALT!
Men så är det inte. Jag blir orolig, rastlös, får svårt att ta mig för med någonting. Jag kan gubevars göra allt sånt som andra inte har tid med. Det är bara det att jag inte gör någonting. Jaja, det vanliga gör jag förståss. Som en hemmafru ungefär. Lagar mat, städar, tvättar, går promenader. Om någon frågar så säger jag att jag skriver. En sanning med modifikation minsann. Vissa dagar lyckas jag faktiskt skriva lite grann.
Och det som retar mig mest är att jag skäms. Skäms för att jag inte har ett arbete att gå till. Skäms för att jag inte gör någon "nytta". Precis som om det är något jag valt, att vara arbetslös. Jag blir paralyserad av det här. Får mig inte ens till att söka några jobb längre. Ju mer jag läser om lediga arbeten, desto mer tycker jag att ingenting är nåt för mig. Jag skulle inte klara av ett endaste jobb.
Men jag antar att jag inte är ensam om situationen, det finns säkert tusentals som känner lika. Alltså är även detta BANALT!
Rötter
Något som jag ibland (ganska ofta) funderar över, är hur mycket det förflutna påverkar oss? Och då tänker jag inte bara på föräldrarna. Om mor- och farföräldrar också påverkar oss. Deras gener finns ju hos oss.
Tänk om vårt sätt att reagera, som ibland känns främmande för oss själva till och med, är nedärvt och beror på händelser för flera generationer sen??
Vårt irrationella beteende kanske går att spåra tillbaka i hundratals år? Människan har ju bevisligen reflexer och handlingsmönster som härstammar från urtiden.
Som rottrådar breder ut sig
tätt under jordskorpan
så leds våra anor.
Vilar i generationer.
Går i dagen när vi minst anar det.
Ger oss minnen vi aldrig haft,
känslor vi inte kan förklara.
Och vi tar strider vi aldrig kan vinna,
eller ens förstå.
Så snärjs vi i dessa rottrådar,
de smalaste tunna trådar,
med järnstyrka.
Som där plöjts och harvats.
Och ändå
dessa rottrådar.
Jag kanske är ute och cyklar, men medge att det ger en del att tänka på. Ifall man inte har nåt annat att grubbla över.
Tänk om vårt sätt att reagera, som ibland känns främmande för oss själva till och med, är nedärvt och beror på händelser för flera generationer sen??
Vårt irrationella beteende kanske går att spåra tillbaka i hundratals år? Människan har ju bevisligen reflexer och handlingsmönster som härstammar från urtiden.
Som rottrådar breder ut sig
tätt under jordskorpan
så leds våra anor.
Vilar i generationer.
Går i dagen när vi minst anar det.
Ger oss minnen vi aldrig haft,
känslor vi inte kan förklara.
Och vi tar strider vi aldrig kan vinna,
eller ens förstå.
Så snärjs vi i dessa rottrådar,
de smalaste tunna trådar,
med järnstyrka.
Som där plöjts och harvats.
Och ändå
dessa rottrådar.
Jag kanske är ute och cyklar, men medge att det ger en del att tänka på. Ifall man inte har nåt annat att grubbla över.
vinter?
Idag är det trettondagen. Det snöar. Vitt på marken är det också. Måntro om det är vintern som kommit ändå. För mig personligen gör det verkligen det samma med snön nu. När det ändå inte blev en vit jul. Fast alla barn blir väl glada. Det kan jag unna dem. Jag blev också glad över snö när jag var barn.
Tänk om man kunde bortse från allt som hänt under åren . Så att man bara blev glad över t.ex. snön. Vad jag menar är att alla negativa kopplingar föll bort. Snöskottning, dikeskörningar, olycksrisker, ja allt sånt. Jag skulle kunna vara bara glad över något. sophämtningen fungerar bra i vårt samhälle. Det borde finnas något likadant för negativa tankar. Man bara samlade ihop dem i en påse? och slängde iväg någonstans. Inte grubblar man väl över sopor som man kastat för länge sen?
Nja, nu blev det svårt igen. Man grubblar visst över sopor. MILJÖN! Tydligen får ingenting vara enkelt. Det är bara att grubbla vidare. Se och upptäcka nya sorger och hot. Och kanske se fram emot seniliteten, då blir varje händelse ny.
Ja ja, den dagen den sorgen
Tänk om man kunde bortse från allt som hänt under åren . Så att man bara blev glad över t.ex. snön. Vad jag menar är att alla negativa kopplingar föll bort. Snöskottning, dikeskörningar, olycksrisker, ja allt sånt. Jag skulle kunna vara bara glad över något. sophämtningen fungerar bra i vårt samhälle. Det borde finnas något likadant för negativa tankar. Man bara samlade ihop dem i en påse? och slängde iväg någonstans. Inte grubblar man väl över sopor som man kastat för länge sen?
Nja, nu blev det svårt igen. Man grubblar visst över sopor. MILJÖN! Tydligen får ingenting vara enkelt. Det är bara att grubbla vidare. Se och upptäcka nya sorger och hot. Och kanske se fram emot seniliteten, då blir varje händelse ny.
Ja ja, den dagen den sorgen
Nytt år
Så är det nytt år - igen. 2008!
Jag har ju varit med om det några gånger. Det som förr var roligt och festligt, till och med spännande. HUR skulle det nya året bli? Nu är det lika banalt som det mesta.
Jag höll mig i alla fall vaken till efter tolvslaget. Tittade på fyrverkerier runt omkring där jag bor. Det mest dramatiska som hände var att ett hus brann ner. Två av mina barn ringde och önskade Gott Nytt År, och det var de som såg eldslågorna. Jag har i alla fall mitt hem kvar, några stackare har mist sitt.
Usch, jag bara gnäller, egentligen har jag det bra. Bara jag kom igång att skriva igen. Eller, tänk om jag fick ett jobb, ett jobb där jag skulle trivas och till och med ha roligt. Ibland kan jag gråta av längtan efter att höra till någonstans.
Som när jag jobbade inom vården. Hur tungt och sorgligt det än var så hade vi så roligt. Aldrig har jag skrattat så mycket som då. Ibland tror jag att jag blivit deprimerad. Det låter ju i och för sig banalt det också, var och varannan människa är deppad. Men när jag inte längre orkar vara glad? Då är det väl nåt fel?
NEJ! Nu får jag rycka upp mig!! Ta fram kollegieblocket och SKRIVA!
Jag har ju varit med om det några gånger. Det som förr var roligt och festligt, till och med spännande. HUR skulle det nya året bli? Nu är det lika banalt som det mesta.
Jag höll mig i alla fall vaken till efter tolvslaget. Tittade på fyrverkerier runt omkring där jag bor. Det mest dramatiska som hände var att ett hus brann ner. Två av mina barn ringde och önskade Gott Nytt År, och det var de som såg eldslågorna. Jag har i alla fall mitt hem kvar, några stackare har mist sitt.
Usch, jag bara gnäller, egentligen har jag det bra. Bara jag kom igång att skriva igen. Eller, tänk om jag fick ett jobb, ett jobb där jag skulle trivas och till och med ha roligt. Ibland kan jag gråta av längtan efter att höra till någonstans.
Som när jag jobbade inom vården. Hur tungt och sorgligt det än var så hade vi så roligt. Aldrig har jag skrattat så mycket som då. Ibland tror jag att jag blivit deprimerad. Det låter ju i och för sig banalt det också, var och varannan människa är deppad. Men när jag inte längre orkar vara glad? Då är det väl nåt fel?
NEJ! Nu får jag rycka upp mig!! Ta fram kollegieblocket och SKRIVA!
