Samlat mod
För övrigt så har jag blivit riktigt ordentligt förkyld, så nu är humöret verkligen i botten. Det svider i halsen och jag nyser och snorar. Så får jag ha det, min stackare. Hoppas verkligen någonting positivt händer snarast som kan hjälpa mig att må lite bättre.
På måndag ska jag börja med ett projekt vid Arbetsförmedlingen, det kanske blir positivt. (F:n trot) Så måste jag tänka i alla fall. Det som kan bli trevligt är att jag kommer att ingå i en grupp, alltså får jag träffa andra arbetssökande, förhoppningsvis trevliga människor som är i samma situation. Det kanske blir ett lyft. Det sades också att man så småningom kommer att få praktikplats någonstans. Det låter bra, och kan faktiskt leda till ett jobb.
Även om chansen är liten. Nej usch och fy, idag är jag så deppad som man kan bli.
Länge sen
Så håll till godo. Här kommer valda delar av mitt banala liv.
Det är nu en månad sen jul, och bra länge sen jag plockade undan julen. Det enda som sitter kvar är en tygbonad på köksväggen. Min älsklingsjulprydnad. Den har jag lite svårt för att ta ner och lägga undan. Den målade vi på julaftonen 1983. Då var vi 19 personer som firade hemma hos oss. Svärmor och svärfar, min mans faster, två systrar till min man och deras äkta hälfter, samt barnen. Våra fyra, Gunnel och Pers tre och Margareta och Rolands tre. Jag tror det blir nitton. Och faktum är att jag lyckades få alla, utom vår 3-månaders baby, att måla en tomte och skriva sitt namn på tavlan. Nu är redan fyra av personerna döda och vi övriga har blivit 25 år äldre. Tänk vad tiden går. Jag hyser planer på att göra en ny tavla om några år, när nästa generation kan börja måla och rita. Ni kan inte ana vad den tavlan har varit föremål för analyser och diskussioner. Den är som ett levande väsen.
Nog om julen. Nu längtar jag efter vår, vilket säkert alla andra också gör. Jag har nyss änat mig åt verklig nostalgi.
Det finns en hemsida som heter Linsell Ransjö, och som tilldrar sig i min gamla hemby Linsell i Härjedalen. Där bodde jag de 14 första åren av mitt liv. Idag har jag tittat på en länk på den sidan som visar bilder från ungdomslogens olika projekt. Till och med jag var med på två bilder. Och tänk alla andra som jag känner igen. Mina barndomskamrater. De som gick i samma klass. De som var mina grannar osv. Det är inte utan att jag blir rörd när jag ser alla välbekanta ansikten.
För övrigt har jag varit iväg till verkstad med bilen nu på morgonen, och det är i stort sett det enda jag gjort som kan hetas vara nåt nyttigt. Jo, vänta lite, jag har även bytt en lampa i badrummet. Rätt ska vara rätt. Det ser inte särskilt lockande ut med en promenad heller, men jag kanske måste masa mig ut i alla fall. Risken finns att jag växer fast här inne om jag inte lyfter på baken snart. Nej usch hur jag har blivit. Slö och oföretagsam så jag faktiskt skäms.
För att ytterligare dra ut på tiden så kan jag också berätta att i fredags samlades hela familjen hos vår äldste son som fyllde 35 år på söndag. Han hade pingismatch då så firandet fick bli i fredags. Då blev vi bjudna på två underbart goda smörgåstårtor, som hans fästmö hade gjort. Så goda faktiskt att min man och jag gjorde oss ärende dit även på lördagen, och fick äta ändå mera av tårtorna. Födgeni har vi minsann. Igår, söndag, var vi över till näste son och hans familj, mest för att hälsa på lille sonsonen Maximilian. Han är i en riktigt underbar ålder nu, 8 månader. Glad och energisk, tänk om man kunde få en liten del av hans energi. Det skulle jag behöva. Vi är verkligen lyckligt lottade som har våra barnbarn så nära. Även om familjerna har mycket om sig och kring sig, så hinner vi träffa dem varje vecka. Vilken fasa om de skulle bo långt borta, som det är nu så kan vi följa barnbarnen, och se hur de växer och utvecklas. Julie till exempel, har just börjat rita gubbar. S k huvudfotingar, de är så söta och roliga.
Ja som synes så har jag det riktigt bra, men ska ändå klaga lite. Jag har fortfarande inte hört nåt från bokförlaget. Jag får väl lyda Inga-Lills råd och ringa dit och stöta på, fast jag har svårt för sånt. Jag får ta och samla mod, undrar var man hittar det?
Vatten
Så klart att jag försöker analysera de här drömmarna. Fundera över vad de kan betyda. Det känns ju inte som nåt positivt precis. Jag får hela tiden en känsla av misslyckande. Och då är det ju inte så svårt att koppla det till mitt liv. Så jobbigt och misslyckat som nu har det sällan känts. Jag vet mycket väl att jag har det bra, som man brukar säga. Men så känns det inte. Precis tvärt om, det känns alldeles hopplöst. Jag får inget svar från bokförlaget fast jag skickade in min text i september och det skulle dröja 2 - 3 månader. Och ännu mycket värre är att jag inte kan skriva. Inte ett ord. Jag kan inte ens tänka på nåt som jag skulle vilja skriva om. Jag känner mig hela tiden som om jag lever på sidan om allting. Jag deltar inte alls. Jag hör inte ens hit. Veckorna bara går, och det är mitt liv som försvinner. Till absolut ingen nytta. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra för att hitta livslusten igen.
I början av februari ska jag börja i något som heter JOB. Det är en grupp som ska , tror jag, träna sig i att söka jobb. Så småningom ska man också kunna få praktikplatser för att ev kunna komma ut i arbetslivet. Egentligen vet jag inte så mycket om hur det fungerar, men min förhoppning är att jag ska komma in i en grupp och få lite kontakter. Det känns i alla fall positivt. Annars är det enda jag har mina stackars timmar som ledsagare en gång i veckan. Det är ju också en sak som inte blev vad jag trodde. Flera personer tipsade mig om att det fattas en massa ledsagare, men jag får inte mer än så. Visserligen funkar det bra med den jag har, men jag trodde ju på mera. Snopet!
I morgon ska skrivarkursen i Lövstabruk starta igen efter juluppehållet, och jag vet absolut inte hur jag ska göra. Det är klart att jag vill träffa alla de andra, men jag har absolut ingenting att presentera för mina vänner. Det känns så fel.
Jag vet att de andra har texter med sig, och inte jag. Det har nog aldrig hänt förr att jag inte kunnat skriva någonting.
Och det som varit min sista livlina, att jag kan skriva. Men nu har vattnet hunnit i fatt mig, och jag kommer att spolas med.
Var det allt??
Jaha, så var det över igen. Idag är det trettondagsafton, och julen är över. Alla förberedelser och inte minst alla förhoppningar! Och så går den hur fort som helst. Det känns snopet på nåt vis.
Jovisst, vi har hunnit träffas hela familjen, vilket inte sker så ofta nuförtiden. Men det känns ändå som om tiden går alldeles för fort. I morse, fem över sju åkte yngsta dottern iväg med tåg till Arlanda för att flyga tillbaka till Tyskland.
En vecka blev hon hemma den här gången, men då skulle hon också hinna vara i Örebro över nyåret för att träffa kompisar, så det blev inte så många dagar.
Men det har varit en händelserik tid. Först min mammas 90-årskalas med alla förberedelser. Sen julen, som vi firat i flera omgångar. Hela familjen träffades hos oss på annandagen och sen den 28 dec. när yngsta dottern kom hem. Igår gick vi ut och åt tillsammans allihopa och sen åt vi efterrätt och drack kaffe här hos oss. För då var det dags att säga hejdå till henne.
Ja, julhelgen går verkligen fort. Snart är det dags att plocka bort allt pynt och kasta ut julgranen. Men visst har det varit en underbart vacker jul! Strålande sol och några minusgrader. Det gäller att passa på att njuta, vem vet när det blir så här fint igen. Klockan är nu kvart över nio på morgonen och solen skiner idag också. Så det får nog lov att bli en promenad frampå dagen när graderna stigit litegrann. Just nu är det minus 16. Det är ju lite onödigt kallt om jag ska anmärka på något.
Det är ju ett nytt år, 2009, och visst undrar jag vad som ska hända under det här året. Jag är definitivt inte lika förväntansfull som när jag var ung, men lite spännande är det i alla fall. Jag har ju fortfarande inte hört nåt från bokförlaget. Dessutom väntar jag på svar från en undersökning. Ömsom vin och ömsom vatten. Lite ljusare har det väl blivit, det brukar gå att se lite skillnad efter alla helgerna. Så visst är det väl hoppfullt med det nya året. Tänk att jag fått två nya barnbarn 2008, och kommer att få ett nytt under 2009. Så visst går världen vidare. Det är väl det mest underbara som finns, att följa små barn och se vilka personer visar sig vara. Så hoppas verkligen att de får bli precis den de är menade att bli. Själv har jag inte gett upp hoppet om att jag själv ska bli den personen en vacker dag. Och faktum är att det ser ut att bli en vacker dag just idag!! Så kanske att det är nu.....
