Snö
Dessutom tycker jag att det är så otäckt att delar av min familj är ute och åker bil i det här vädret. Jag är alltid rädd för att något ska hända dem. Antagligen är det min livliga fantasi som gör det. Lika bra som det är när man ska skriva, lika hemskt är det i vanliga livet med denna fantasi. Helst skulle jag vilja samla ihop dem alla inom samma väggar och tvinga dem kvar där, så jag skulle ha full koll på dem.
För varje gång jag tittar ut så snöar det ännu värre. Jag kan inte hjälpa att jag jämför med Gävle i december 1998. Tänk om det blir så. Skönt att jag slipper ut och köra i alla fall. Men min man är ute med taxin, han är reserv idag. Dessutom är en dotter och ena sonens tjej ute och åker med två av barnen. Så visst är jag orolig.
Hemma igen
Sen två dagar är jag nu hemma igen. Det känns skönt. Inte för att det gick nån nöd på mig där på sjukhuset. Tvärtom. Jag hade det bra där, blev så uppassad man kan bli. Dessutom kunde jag koppla av. Så JA, jag lyckades skriva ett och ett halvt kapitel medan jag var där. Det är faktiskt svårare att få nåt uträttat här hemma. Brist på diciplin är nog en del av sanningen.
Hur jag mår? Jotack jag börjar hämta mig, men är fortfarande ganska darrig. Däremot har jag inte särskilt ont, vilket är skönt förståss. Men jag har tabletter som jag tar ibland. Jag som inte gillar mediciner. Och jag får absolut inte lyfta någonting. Det gäller speciellt de två första veckorna efter operationen. Men jag blir nog sjukskriven sex veckor, sa läkaren. Så min plan är att skriva en hel massa under den tiden. Få se hur det lyckas. Jag får väl skärpa till mig och verkligen sätta igång.
Från det ena till det andra. Just nu ser jag en grupp filmare utanför på andra sidan gatan. Jag tror ju inte att de är ute efter mig, rättare sag , jag vet att de inte är det. Så känd har jag inte blivit - än. Men det är ändå kul att det pågår någonting i lilla lugna Tierp. Det verkar vara barn och pulkor inblandade, och mikrofoner.
För övrigt är det vinterväder, molnigt, lätt snöfall och minus 9 grader. En underbar vinter helt enkelt. Ungefär som min barndoms vintrar i Härjedalen.
Det börjar dra ihop sig....
Idag var vi hem till dem igen. För att fira vår äldste son, som eg fyller år i morgon. Men då är ju jag på sjukhuset, och alla jobbar dessutom, så det passade bra att fika tillsammans idag. Egentligen föddas han kl 3.56 på morgonen. Men den tiden vill ingen fira.
Jag får antagligen gå upp ungefär den tiden i morgon, för 5.40 ska jag hämtas av sjuktaxi. Visserligen får jag inte äta nån frukost, men titta i tidningen vill jag i alla fall göra innan jag ska iväg. Och så ska jag duscha förståss.
Snart ska jag iväg till volleybollen där jag lovat hjälpa till i cafeterian. Som vanligt har jag svårt att säga ifrån. Men det kan ju vara bra att ha nåt att göra utom att oroa sig för morgondagen.
Jag har redan packat i block och pennor, hoppas på att kunna skriva lite medan jag är där.
Få se hur det blir, jag kanske inte orkar göra ett dyft. Det vet man inte. Nån bok ska jag också ta med för att ha nåt att läsa, och sudoku-boken som jag har. Vet ju inte hur länge jag får ligga kvar.
