banalt

Ibland funderar jag på om jag ska sluta läsa dagstidningar. Det är så fruktansvärt deprimerande. Så mycket våld och elände. Och faktum är att jag börjar tycka att killar måste vara galna. Ja, inte alla så klart. Men rätt så många. Vad är det egentligen för fel på dem?
I mina mörkaste stunder brukar jag plocka fram en något drastisk teori, och håll i er nu:
Vi (kvinnor) lägger upp en spermabank, och sen utrotar vi alla karlar. De nya som föds uppfostras av kvinnor, och blir därför mindre våldsbenägna. Så efter ett antal år har samhället ändrats och blivit mänskligt igen, om det nu någonsin varit det. Är det däremot ett djupt liggande genetiskt fel på karlar, då hjälper väl inte ens en kvinnlig uppfostran. Nåja, det här är väl inte alldeles allvarligt menat. MEN VAD SKA VI GÖRA MED ALLA VÅLDSVERKARE?

Men som vanligt så är det väl samhällets fel! Nu när det är så populärt att poängtera att alla har ett personligt ansvar för sina liv. Och, skulle jag vilja säga, föräldrarna har ansvaret för sina barn. Ungar ska inte springa ute kl 3 på nätterna och slå sönder skyltfönster, som hände igår i vårt hus. Även om de har påsklov, så har inte föräldrarna lov från att se efter sina ungar. Att skaffa barn är i princip ett livslångt åtagande. Och då är inte det viktigaste att ge dem pengar, kläder, prylar osv. Det allra viktigaste är att ta sig tid med dem. Se dem, prata med dem, hålla reda på dem. Den skyldigheten kan man aldrig förhandla bort. ALDRIG!!

Nu ska jag återgå till tidningen och läsa andra delen. Hoppas den blir lite mer positiv.

Nu är påskhelgen över. Den började på långfredagen med ett stort släktkalas. Min svägerska fyllde 70 år, och hade bjudit in hela släkten. Påsken slutade med ett litet släktkalas när min dotter bjöd sina föäldrar och syskon på påskbord. Båda kalasen var jättetrevliga. Däremellan bestod helgen mest av att jag satt ensam hemma, för min man jobbade. Och så tog jag en promenad förståss med mina klarblå vänner, gåstavarna.
En sak som var lite tråkig var att jag missade uppläsningen i Lövstabruk. Vi tanter som går skrivarkursen där brukar läsa våra texter för intresserade lyssnare. Det börjar faktiskt bli en tradition nu, och har pågått i 5-6 år, tror jag.
Ska sanningen fram, så har de intresserade lyssnarna för det mesta varit samma personer som läst texterna. Men vad gör det? Bättre lyssnare finns inte. I år vet jag förståss inte. Det kanske var massor av folk som kom till 9:an i år.
Det ska bli roligt att höra de andra berätta. Vi ses väl vid Lövstabruks Kulturförenings årsmöte på lördag.

För övrigt är det bara knappt två veckor tills min man och jag ska åka ner till Cypern för att hälsa på vår yngsta dotter. Det ska verkligen bli skönt. Där är faktiskt sommar, medan vi här fått en försenad vinter.

Det som annars rör sig i mitt huvud just nu är vad jag ska skriva när jag just avslutat min långa berättelse om flickan Sigrid och hennes liv i norra Jämtland i början av förra seklet. Jag hoppas så klart på att en ny stark ide ska dyka upp. Fasan är ju att jag inte ska kunna skriva nånting, för skrivandet är det som håller mig uppe. Och förståss tanken på att jag ska få arbete på badet i sommar igen.

Jag märker att min blogg som vanligt balanserar på kanten av gnällträsket. Och som alltid gör den skäl för namnet
BANALT.

Igår var jag medbjuden på ett 70-årskalas. Min mans äldsta syster hade samlat hela släkten, så gott som. Det blir inte lite folk det. 4 syskon med respektive. Så deras barn med familjer. Dessutom alla kusiner som kunde komma, med män och fruar. Och naturligtvis några kära vänner.
Tänk så roligt det var. Vi fick träffa folk som vi inte sett på flera år. se hur nästa generation växer fram. Det var 10 st mer eller mindre nya småttingar. Faktiskt var några stycken redan små damer. Och vi, den generation som nu börjar bli äldst i de flesta sammanhang, vi blir lite gråare i håret för varje gång vi ses. Vi som träffades ganska mycket när barnen var små, har numer knappt tid att ses. Det är väl konstigt. Men barnbarnen tar ju en del tid förståss. Och så blir vi bekvämare och mer hemkära med tiden.
I alla fall så var det ett härligt kalas, med jättegod mat, lite vin därtill, kaffe och tårta, sång och tal, och framför allt ett ständigt sorl av alla röster. Oj vad vi hade mycket att tala om.
Så tack så väldigt mycket, Inger, för att du ordnade ett så underbart och roligt kalas.

Det är ju vad livet består av. En massa händelser. Endera följer de på varann som ett pärlband. Till och med passar in, som i en serie. Följs åt och sakta men säkert för livet vidare. Men ibland är det något oväntat som sker. Livet gör en tvärvändnig, nästan som ett lappkast, och bär iväg åt ett helt annat håll. Hur det än är, så kan man bara följa med så gott det går. runt omkring mig ser jag sådant som drabbar människor jag känner. Ibland är det jag själv som råkar ut för någonting. Och ibland, som nu är det ett av mina barn. Det är nästan det värsta. På något sätt har man som förälder tagit som sin uppgift att skydda barnen för allt som gör ont. Så klart att det inte går. Och tur är väl det. Utan sorgerna i livet så hittar man till slut inte glädjen heller. Man måste lära sig att gå igenom och orka med sorger, för annars blir man aldrig livsduglig. Men visst svider det i mamma-hjärtat när lillan har hjärtesorg. Jag vill ju så gärna hjälpa. Blåsa på det onda. Men samtidigt tror jag att hon reser sig ur detta, ännu starkare än förut.

Egentligen, är det nåt annat än dösnack? Jag menar det som jag skriver. Jag har läst igenom en del av mina bloggar, och faktiskt, det påminner väldigt mycket om det man säger till varann när man möts så där tillfälligt.
Ytligt och utan substans. Jag har läst igenom en del av mina bloggar, och är rätt besviken. Egentligen vill jag att det ska vara rakt och ärligt. Verkligen spegla det jag känner. Men tyvärr. Det är mest dösnack. Och jag märker själv att jag försöker vara lite lustig och underhållande. Dock utan att lyckas särskilt bra.

Nej, usch och fy. Texten berör inte alls. Den känns slätstruken och känslolös. Helt enkelt BANAL.

Nu har jag fått bassning igen, av min dotter. För att jag som vanligt är allt för negativ. Och faktiskt så har jag gjort ett nytt försök att köpa festkläder. OCH DET LYCKADES!!!
Det var så här:
Jag beslutade mig, i sista minuten, för att ta det förträffliga Upptåget in till Uppsala. Resan kunde inte ha börjat bättre. Det var fel tåg, ingen biljettautomat, alltså gratis resa. Det här började riktigt bra. Väl inne i stan hittade jag på en affär som faktiskt hade lite andra kläder. HURRA. Och en mycket trevlig expedit, som hjälpte mig tillrätta. Jag hittade en kjol som var riktigt snygg och med bra längd. Kortkort gör sig inte riktigt på 60-åriga tanter. Dessutom letade hon fram ett linne, som, och det här får ni inte säga till nån, håller in valkarna litegrann. Utanpå ska jag ha en blus som också trollar bort en del. Så förhoppningsvis kommer resultatet att bli riktigt skapligt, för att vara mig.
Att jag dessutom hittade ett par röda skor till det facila priset av 99:- gör ju inte saken sämre.

Mycket nöjd letade jag mig till en servering och åt en god lunch, bara det att slippa fixa maten själv. Raggmunk med fläsk och god sallad till det. Det blev bara vatten till, fast jag kände mig på festhumör. Men nån måtta får det väl vara en vanlig onsdag.
Behöver jag tala om att det var samma fel-tåg på vägen hem. Alltså utan biljettautomat, och gratis resa igen.
En helt fantastisk stadsresa. Jag kanske till och med gör om den en vacker dag.

Finns det nåt trevligare och mer beroendeframkallande än att shoppa? Ja, definitivt!! Det mesta är roligare än att gå i affärer och försöka hitta något passande.
Jag är bjuden på ett stort släktkalas, och efter en titt i garderoben vet jag att nu går det inte längre. Jag MÅSTE köpa något nytt till festen. Behöver jag tala om att det är det allra värsta jag vet. Det finns ingenting som är så förödande för den lilla självkänsla jag har som att gå i affärer och titta på nya kläder. Som om det inte vore svårt nog att hitta något som passar, det vill säga går på mig, så är det direkt omöjligt att ens se ett plagg som jag skulle vilja ha.
Jag har redan tusen gånger ångrat att jag tackat ja till inbjudan. Jag vet ju redan då hur det ska bli. Redan när jag säger att det skulle verkligen vara roligt att träffa alla igen, så maler tanken i mitt bakhuvud : VAD SKA JAG SÄTTA PÅ MIG??? Finns det verkligen inga affärer som har kläder för MIG?? Jag är för gammal, för tjock, för magig, för åderbråckig, för gråhårig, helt enkelt för ful, för att överhuvudtaget få handla kläder!! Såna som jag borde naturligtvis inte vistas i våra köpcentra. Igårkväll gjorde jag ett försök i Valbo köpcentrum. Hade tänkt mig en klänning eller en halvlång kjol i nåt småmönstrat i, som jag tycker, vackra färger. Jag såg EN, jag säger en kjol som var tänkbar, men utan att jag tyckte om den. Nej, knäbyxor eller leggings ska man ha, och med mammablusar i stormönstrat i grälla färger, det är det enda som finns. Måste alla klä sig likadant? Passar verkligen alla att klä sig så?? Hur tänker egentligen affärskedjorna? Är det nåt fel på såna som mig, ELLER VÅRA PENGAR?????
Och vart man än åker är det samma affärer och likadant utbud. Nej usch och fy för klädesbranchen. Hur likriktat får det vara egentligen. Hur kan amn tro att alla ska ha precis samma smak, alltid? Och dessutom i stort sett samma storlek?? Nej skärpning alla Kapp-Ahl, Lindex, Hennes osv.
Om ni inte har fattat det så tror jag att det finns ett stort uppdämt behov av att köpa kläder hos både äldre och större kvinnor. Få se vem som först upptäcker det.

Firningar. Sånt blir det mycket av när man som jag har fyra barn med respektive. Dessutom börjar det komma barnbarn nu. Alltid värt att fira. Det viktigaste är så klart att träffas. Fast vi bor nära varann så verkar det svårt att bara ses. Alla har så mycket i sina liv. Jobb, skola, dagis, träningar, tävlingar. Det är alltid något på gång. Som tur är så fyller de år, förlovar sig, gifter sig, får barn, som i sin tur fyller år. osv. Allt det här är anledningar till att vi får ses, umgås och prata med varann. Eller bara sitta tillsammans och se på varann. Känna att vi har varann. För mig är barn och barnbarn den stora lyckan i livet. En aning banalt kanske, men lika viktigt ändå. Alla som har barn och barnbarn känner väl på det viset. Men tro inte att det spelar någon roll. Det är lika starkt ändå.

Som idag. Vi ska fira vår andre son som eg fyllde år i tisdags. Då var det jobb och träning. Dessutom har vi en förlovning att fira. Mellan vår äldste son och hans tjej. Det är så roligt när de hunnit leva ihop ett tag och känner att det vill de fortsätta med. De har hittat rätt.

Vi är faktiskt lyckligt lottade, det måste jag erkänna. Jag som så lätt deppar ner mig. Men ifrågan om barn och barnbarn är vi verkligen rika. Om två månader ska vi dessutom få ännu ett barnbarn. Något att fira igen!

Nu har jag väl skrivit något riktigt positivt. Det enda negativa skulle väl i så fall vara att jag inte kan få till det sista kapitlet i min berättelse om Sigrid. Separationsångest kanske?

Jag har nyss varit och klippt mig, äntligen. Konstigt nog väntar jag alltid tills jag blir galen på mitt hår. Det ska vara så lättskött som möjligt. Inga medel, spray eller gele eller sånt. Bara dra borsten igenom det. Vips så är det klart. Nu känns det skönt.

Jag har hängt tvätt och håller på att ladda för dagens promenad. Det är soligt väder, men lite slaskigt. Lite vårkänning i luften. Fågelkvitter som piggar upp mig. Igår såg jag de första krokusarna i blomning. Hoppas vi slipper snöväder nu. Det lilla som ligger kvar håller på att smälta bort.

Men jag minns barndomens marsvår. Det var alltid sol (tycks jag minnas), skaren låg hård och blank hela förmiddagarna. Vi åkte spark i full fart ute över åker och äng. Och så minns jag barfläckarna som bildades under alla större träd. Det var så roligt att kliva ner där och leka bland kottar, kvistar och lingonris. Och Ljusnan gick upp mer och mer för varje soldag. Tänk när första timret kom flytande förbi. Då var det verkligen vår. Fast jag helst inte vill säga det så blir jag nog tvungen : DET VAR BÄTTRE FÖRR!!!!!