banalt

Hemma igen! Undrar om det heter så där på tyska? Jag är i alla fall hemma igen nu. Tänk så fort en helg går, när man har roligt. Jag kom hem i förmiddags efter besök hos yngsta dottern i Aachen i Tyskland.
Jag har alltså umgåtts i tre dar med mina döttrar. Jag har fått se hur "Lillan" bor och hur hon fördriver sina dagar som volleybollproffs.
I fredags hämtade hon oss vid Köln/Bonns flygplats. Jag får alltid en speciell känsla i hjärtat när jag ser henne (eller nån annan av mina älsklingar som jag inte sett på länge) Hon kom i en Ford, som jag inte minns vad den hette mera. Men den var definitivt lätt att känna igen, full med reklam som den är. Hon körde sen autobahn till Aachen, och det tog ca en timme. Men den tiden gick så fort, det fanns mycket att se, och framför allt mycket att tala om.
När vi kom fram till stan där hon bor, skulle vi handla lite, hämta sängkläder och så småningom kom vi till den lilla lya som hon bodde i. Och den var verkligen liten. en hall med garderob, skapligt stort badrum med duschkabin och så ett rum som fick vara sovrum, vardagsrum och kök. Kök är kanske lite överdrivet att säga. En diskbänk, med bara varmvatten, ett kylskåp och en lånad kokplatta, som mestadels stod på golvet. Nåja, det är ju inte kock hon är min kära dotter. Hon är där för att spela volleyboll i Tysklands högsta liga, Bundesliga, tror jag att det heter. Och jag är inte lite stolt ska jag säga. Som de flesta föräldrar, så anser jag att mina barn är de mest fantastiska som finns.
Och det som är särskillt roligt är ju att hon trivs så bra i sin nya klubb. De har roligt tillsammans, och så var det verkligen inte förra säsongen. Nog om detta.
Vi åkte också iväg och lånade en madrass med elektrisk pumpning, där två personer kunde få plats. Men när den var uppblåst blev rummet fullt. Absolut fullt. Så vi fick tömma ur den för att kunna röra oss inne. Jag som vaknar ganska tidigt, smet iväg på morgonen och hittade ett öppet café där jag tog en kopp kaffe och en brötchen. Det smakade verkligen bra.
På lördagen gick vi på stan, fikade och förståss åt gott. Och pratade och skrattade. Vi hade riktigt roligt tillsammans. Till saken hör också att Matilda berättat hur kallt och ruggigt väder det var där. Men vi kom med sol och värme. Så det kunde inte vara bättre. På söndagen hade Matilda träning och sen träningsmatch, så vi fick hänga på och åkte med henne och lagkompisarna Anna och Goska till deras hall som låg i utkanten av stan. Först tittade Maria och jag på deras träning, sen blev vi medbjudna på lunch på hotel Ibis inne i stan. Och klockan 17.00 spelade de en träningsmatch mot Pollux från Holland. Aachen ligger bara en liten bit från Hollands och Belgiens gräns. Även söndagen avslutades med att vi åt middag på en restaurang i stan, och efterrätt på en glassbar. Sen var det dags att åka hem och sova, för på måndagmorgon gick vi upp klockan kvart i fyra. Ganska tidigt med andra ord.
Matilda körde oss till flygplatsen, och så var det till att säga adjö igen. Fy så fort en helg går. Klockan kvart i sex gick vårt plan och två timmar senare var vi hemma i Sverige igen.
Det är otroligt att tiden går så fort. Men vi hade verkligen trevligt. Eller skitkul, kanske är rätta ordet. Och nejdå, det är inte banalt att hälsa på Matilda. Det känns faktiskt lyxigt. Tänk att jag har varit på en weekend-resa ner till Europa. Precis som innefolket. Eller vad de kallas.

Undrar om jag nuförtiden kan kallas resvan? Nej, det vore nog en överdrift. Men jag är inte riktigt lika nervös längre, när jag ska ut och resa. Som i morgon till exempel. Då ska min ena dotter Maria och jag flyga till Köln/Bonn för att hälsa på min andra dotter Matilda, som bor i den tyska staden Aachen. Det ska faktiskt bli jättekul. Det är inte så ofta vi kan träffas alla tre. Dessutom är det väl sista chansen på ett bra tag för Maria att flyga iväg. Hon väntar ju sitt och Magnus andra barn i december. Mattias tjej, Bea är faktiskt den som fixat det hela för oss. Hon ställer upp som barnvakt till Julie, annars skulle vi aldrig kunna åka. Julies pappa har både träningar och cup-matcher i helgen. Tusen tack Bea!!

Matilda har nyss fyllt 25 år, så lite firande ska det väl bli. I alla fall för mig! Jag ska inte träna, spela match, och jag väntar inte barn. Så nåt glas vin blir det säkert. Jag dricker inte öl, som väl är den tyska nationaldrycken. Jag räknar helt kallt med att mina döttrar ska kunna släpa hem mig, om det behövs.

Jag undrar dessutom om min gamla skoltyska kommer att fungera efter 45!! år. Det blir väl svårt att hinna höra och förstå vad någon säger. Tur att Matilda är med, hon bör väl klara språket någorlunda eftersom hon gått en tysk-kurs sen hon kom till sin nya klubb. Dessutom var hon rätt så bra på språk redan i skolan. Och det är ju inte så länge sen hon pluggade.

Faktum är att jag dessutom ska resa bort nästa vecka också. Till Kreta, med min man och vår äldste son Mattias. Hans familj ska också med. Nyss nämnda Bea (Beatrice) och lilla Linnea. Det ska bli så underbart roligt. De tre kunde ju inte följa med förra året, när resten av familjen åkte iväg. Jag längtar alltid till Kreta och Rethymnon, det är ett underbart ställe. Speciellt eftersom de har så trevlig personal. Och havet, det varma underbara Medelhavet där man kan ligga och gunga i vågorna. Ja, det ska verkligen bli skönt. Dessutom vet jag att min man behöver koppla av, och vår son också. De lider båda av arbetsnarkomani. Det gör inte jag. Däremot lider jag av en massa andra åkommor. Mest av dålig självkänsla.

Men resvan börjar jag nästan att bli. Även om mina resmål är rätt så banala.

Jaha, då har den kommit. Höstens allra första förkylning. Hoppas det blir den enda också. Det är inte särskilt kul att vara förkyld. Jag har förmodligen ingen feber i alla fall inte idag, men jag är ändå jättesjuk. Nästan så man kan förstå karlarna, hur oerhört dåliga de blir när de får en förkylning.
Jag nyser och hostar, känner mig som ett litet barn. Någon borde verkligen finnas här för att passa upp mig. I stället är jag alldeles ensam, och övergiven.Min man jobbar. Som alltid. Och mina barn bryr sig inte om mig. Nåja nu överdriver jag kanske lite grann. De har faktiskt ringt och hört hör jag mår. Men inte idag.
Och jag kan väl kanske medge att jag inte är dödssjuk. Bara nära på.
Jag orkar inte göra någonting, ska fixa lite mat om en stund. Tills min man kommer hem. Förståss. Fast han borde vara hemma och fixa mat till mig i stället. Men utöver det så har jag inte gjort många knop idag. Bara slöat och legat i min fåtölj, tittat på TV och till och med sovit en stund. Men eftersom det börjar bli ganska långtråkigt så är jag förmodligen bättre. Till nästa helg måste jag bli frisk och kry, för då ska min dotter och jag åka till Aachen och hälsa på yngsta dottern, som fyller 25 år i morgon. Det är helt enkelt inte klokt vad tiden går fort, fast man inte har roligt.
Nu är det dags att sätta igång med maten, så då slutar jag för den här gången.

Det har länge varit en dröm för mig. Detta att ge ut en bok. Och jag har verkligen försökt. Jag har skickat manus till en hel rad olika förlag. Utan att få napp förståss. I början var jag faktiskt optimistisk. Trodde att det nog skulle lyckas. Mina kurskamrater peppade mig så bra, så jag tänkte att säkert är det nån som vill ge ut min berättelse. Men se det var det inte! Knappt att de kostade på mig nåt svar ens. Några intetsägande rader bara, det var allt. så mitt självförtroende sjönk eftersom refuseringsbreven ramlade in. Numera håller jag knappt näsan över vattenytan.
Men, nu har jag faktiskt hittat ett halmstrå. Det vill säga, min man och jag har kommit överens om att kosta på en utgivning själva. till och med jag vågar faktiskt riskera en massa pengar. Jag som är så rädd att inte klara mig själv. Då förstår ju alla att det här känns riktigt viktigt för mig. Med alla menar jag då de enstaka personer som eventuellt läser min blogg.

Jag har vimsat runt i lägenheten hela morgonen och varit nervös bara för att ringa upp det förlag jag tänkte anlita. Blev nästan glad när det var upptaget flera gånger. Men nu har jag ringt. Det var väl inte direkt något fantastiskt samtal, för den person jag talade med var det här rutin, det hördes tydligt. Men inte för mig. Jag har skrivit av deras adress, plockat igenom mina papper, och tänker snarast möjligt bege mig till den lilla oansenliga lokal som numera är Posten, och skicka iväg mitt hjärtebarn, Sigrid. Sen väntar ett par månader i spänning innan jag kan få svar från förlaget. Om de verkligen tycker att det är någonting att ge ut. Jag är väldigt rädd att de ska tycka att dialekten i berättelsens dialog är störande och inte funkar. Men, det är nu ingen återvändo. Jag måste våga.

För övrigt har min äldsta dotter och jag bestämt att hälsa på lillan, nere i Aachen i Tyskland över nästa helg. Det ska bli riktigt roligt att umgås med mina flickor, det blir inte så ofta nuförtiden. I alla fall inte båda två, samtidigt. Vi får dessutom se "lillan" spela match, eftersom hennes lag har en turnering precis när vi är där. Det var länge sen. Förra säsongen var hon på Cypern, och det var ju inte heller precis nästgårds.

Så idag känns det som om jag har en hel del att fira, ska nog iväg till affären också och köpa nåt gott till middag. Undrar vad? Undrar om jag kan få det här inlägget att passa under epitetet Banalt? Förmodligen. Fast jag själv tycker att det är smått fantastiskt!

Mos - som i äppelmos. Det gjorde jag igår, åt min äldste son och hans familj. Det är faktiskt lite kul att göra sånt. I alla fall till att börja med. Innan ryggen säger ifrån. När jag hade barn hemma, då gjorde jag massor av äppelmos. Nu är det bara min man och jag, så det går åt så lite. Men gott är det. Förresten kommer min dotter hit idag, och vi ska hjälpas åt att göra, ja just det, äppelmos. Jag har ju en assistent med mostillsats, så det är inte så besvärligt. Det som är jobbigt är att stå och skära rent frukten. Min rygg pallar inte riktigt för sånt jobb numera.
Tänk om jag vetat lite mera när jag var yngre. Om hur man skulle träna ryggen för att orka med. Inte minst för att kunna bära barn utan att förstöra sin rygg. Men risken var väl att jag inte skulle ha lyssnat i alla fall. För det dröjer ju många år innan värken slår till.

Nog om detta. Nu ska jag till att söka jobb igen, med allt vad det innebär. Jag ska skicka in allehanda papper - igen. Jag undrar var de gör av alla papper man skickar in. Arbetsgivarintyg osv. Det är ju inte bara jag som skickar. Och varför de inte finns kvar när man som jag arbetat 3 månader. Nej det måste skickas in nya papper igen, även om ingenting har ändrats sen sist. Har Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Arbetslöshetskassan något slags samarbete med Posten kanske? För man får ju hela tiden läsa om hur mycket de har att göra? Varför kan de i så fall inte lägga in uppgifterna i sina datorer och slippa en massa onödigt pappersarbete? Jag fattar ingenting. Även detta verkar vara en aning mosigt.

Idag jobbar min man. Det gör han alltid. Och det har han alltid gjort. Även när vi hade småbarn. Och min uppgift har så klart varit att se till att det kunnat fortsätta så. Jag är en typisk möjliggörare. För även det här med att arbeta jämt är ett missbruk. Och som alla sorters missbruk så fodrar det en sån som jag, som ser till att allt annat ska fungera. Och följden blir att jag är ensam nästan alltid. Det är ju svårt att uppehålla ett umgänge också, med ett sådant liv. Så jag är ensam.
Jag borde verkligen rycka upp mig och skaffa ett eget umgänge, men som i alla fall av missbruk, så skäms jag. Jag skäms förmodligen för att jag på något sätt är övergiven. Alltså duger jag inte, och ska skämmas för det. Min man däremot, han kan vara stolt, för han är duktig. Den som jobbar så mycket måste ju vara duktig, eller hur?
Själv känner jag mig bara värdelös. Totalt mosig.