Slutdarrat
Nu ska det vara slutdarrat för min del! Inte för att jag varit rädd eller nåt, utan jag har känt mig darrig i hela kroppen under flera veckor nu. Jag måste erkänna att jag har undrat en hel del över vad det varit för fel på mig. Men idag kom jag på en idé. Jag har ju en ganska lång tid ätit en sorts medicin för att mitt kolesterolvärde var lite högt. Först fick jag en provdos på 24 tabletter, så kollades värdet igen, och var helt normalt. Läkaren tyckte ändå att jag skulle fortsätta med medicin, fast då fick jag en annan sort som jag snällt stoppat i mig varje kväll. Nu satte jag mig och läste ordentligt igenom vilka biverkningar den kunde ha i vissa undantagsfall. En på tusen eller nåt. Och vips fattade jag. Precis så kunde det bli. Och jag som bara blivit sämre och sämre utan att förstå vad det berott på.
Jag blev så himla glad så jag skakade iväg på en promenad och gick in till mina barn bara för att berätta om nyheten. Nu kan jag bli bra igen! Härligt. Det är bara att sluta med medicinen, och det ska jag minsann göra. Nu är det slutpillrat för mig. Sen får jag väl se om det hjälper, det tror jag i alla fall. Fast det kanske tar ett tag innan skillnaden märks. Dessutom såg jag att man inte skulle äta den om man har nedsatt njurfunktion. Eftersom jag bara har en njure så är det säkert bra för den skull också. Jag riktigt känner hur frisk jag kommer att bli. Slutmedicinerat alltså!!
Jag blev så himla glad så jag skakade iväg på en promenad och gick in till mina barn bara för att berätta om nyheten. Nu kan jag bli bra igen! Härligt. Det är bara att sluta med medicinen, och det ska jag minsann göra. Nu är det slutpillrat för mig. Sen får jag väl se om det hjälper, det tror jag i alla fall. Fast det kanske tar ett tag innan skillnaden märks. Dessutom såg jag att man inte skulle äta den om man har nedsatt njurfunktion. Eftersom jag bara har en njure så är det säkert bra för den skull också. Jag riktigt känner hur frisk jag kommer att bli. Slutmedicinerat alltså!!
Återfunnen
Tänk att jag har hittat igen Sigrid! Hon går efter en dammig väg i början av sommaren 1926. På väg från sin pigtjänst och hem till Lidsjöberg där hon ska sköta om fäbodvallen under sommaren. Hon är nu 17 år gammal och har hunnit få 4 yngre syskon sen sist jag träffade henne. Det mest fantastiska är att hon börjat leva i mig igen. Jag som var rädd för att hon försvunnit för alltid.
Nu tror jag att jag kan fortsätta min berättelse. Det känns så i alla fall. Det finns så mycket mer jag vill berätta. Hon och jag är inte alls färdiga med varann. Hon börjar nu bli vuxen, man blev tidigt stor då på den tiden. Efter konfirmationen ansågs man vuxen, även om man fortfarande var ett barn.
Å hon har så mycket att berätta, så mycket att uppleva. Hon vill dela med sig både till mig och andra. Nu vill jag bara fortsätta. Hon kallar på mig.
Nu tror jag att jag kan fortsätta min berättelse. Det känns så i alla fall. Det finns så mycket mer jag vill berätta. Hon och jag är inte alls färdiga med varann. Hon börjar nu bli vuxen, man blev tidigt stor då på den tiden. Efter konfirmationen ansågs man vuxen, även om man fortfarande var ett barn.
Å hon har så mycket att berätta, så mycket att uppleva. Hon vill dela med sig både till mig och andra. Nu vill jag bara fortsätta. Hon kallar på mig.
Rörigt
Både i torsdags och fredags hade förlaget ringt när jag kom hem. Jag blev nyfiken förståss, undrade vad de ville. Eftersom jag nyss skickat in mina disketter med berättelsen om Sigrid, så antog jag att det gällde dem. Och det gjorde det så klart. Lektören tyckte att det var väldigt rörigt. Så gott som alla kapitel var inskrivna flera gånger, och jag hade lite svårt att förklara hur det hängde ihop. Så snart jag skrev ett nytt kapitet så sparade jag det på diskett. Sen bad jag min dotter, när hon var hemma att sammanställa. Dessutom var jag rädd att göra fel, så bara för det sparde jag säkert flera gånger. Usch vilken röra! Hoppas att de får ordning på hela berättelsen. Jag kunde inte heller kolla den själv innan jag skickade iväg disketterna, eftersom jag fått en ny dator och där finns faktiskt ingen öppning där de passar in. Men jag kan ju hålla med min äldsta dotter som tröstade mig med att jag sökte ju inte jobb som dataexpert precis. Det är ju sant, jag behärskar inte datorer. Jag kan bara använda dem som skrivmaskiner. Och knappt det. Och faktum är att om någon av mina barn visar mig hur jag ska göra, så kan jag bara precis då, sen är det glömt igen. En hel del beror det nog på ointresse. Jag vill helt enkelt inte lära mig. Tacka vet jag penna och papper!
Barnvakt
Fantastiskt nog så håller jag på att friskna till. Jag har ätit penicillin i 6 dagar och äntligen börjar jag bli bättre. Hosta har jag fortfarande och jag känner mig rätt så darrig än, men i alla fall...
Så idag har jag varit barnvakt till min sonson Maximilian. Det var riktigt roligt må ni tro. Han är helt underbar, glad och förnöjd. Leker och far runt hela tiden. Vilken energi! Inte gnällde han ett enda dugg heller, fast han inte är så van vid mig. Allt fungerade toppenbra. Jag gör gärna om det snart igen.
Det ser verkligen vårligt ut just nu. Solen skiner och man kan tro att det är varmt och skönt. Men vindarna är nordliga och iskalla, så än dröjer det med våren. Fast jag vet ju att den kommer såsmåningom. Det gör den faktiskt varje år.
Något att se fram emot.
När jag kom hem visade det sig på nummerpresentatören att bokförlaget har ringt medan jag var borta. Så nu grubblar jag på vad de ringde om. Mitt vanliga pessimistiska jag tänker förståss att det är något fel på disketterna som jag skickat dit. Det går kanske inte att få fram texten på dem!! Hjälp! Men jag antar att de ringer igen, kanske i morgon så jag får veta vad det gällde. Det kan ju till och med vara nåt positivt....
Stackars mig
Sjuk och sjuk och sjuk. Det har jag varit i fjorton dagar nu. Förkyld med feber och hosta. Ont i halsen och totalt slut!
I torsdags var jag till doktorn och fick två sorters hostmedicin. (Nåja fick och fick) Igår var jag tvungen att åka ner till jouren, för jag blev bara sämre och sämre. Då fick jag i alla fall pencillin, och en ögonsalva eftersom det även slagit sig på ögonen. Jag är så darrig i hela kroppen så jag har inte orkat göra någonting på två veckor, bara legat/halvsuttit i min kära fåtölj. Tror aldrig att jag varit så här förkyld förut, inte så länge i alla fall. Så där ja, nu har jag fått gnälla av mig lite. Faktum är att jag troligen är lite bättre idag eftersom jag sitter här och skriver på min blogg.
Men jag saknar det jag brukar göra. Gå promenader med mina kära stavar, hälsa på mina barn och barnbarn. Till och med hushållssysslorna saknar jag. Faktum är att jag inte orkat bry mig om någonting sista tiden. Då är det illa. Så nu hoppas jag verkligen att det vänder, det börjar ju bli vår ute och då vill jag vara ute. Lyssna på fåglarna och andas in vårluften. Jag tror faktiskt att vi kan få se solen idag, det ser hoppfullt ut. Blåhimlen tittar fram mellan molnen. Så livet är inte bara negativt!
Jag har bestämt mig för att försöka skriva årsberättelsen till Lövstabruks kulturförening idag. Det var bra länge sen jag lovade Sylvia att skynda på med den, men jag har faktiskt inte orkat. Men idag, då ska jag sätta igång. Men jag antar att jag måste vila lite innan. För nu har jag suttit uppe ett tag.
I torsdags var jag till doktorn och fick två sorters hostmedicin. (Nåja fick och fick) Igår var jag tvungen att åka ner till jouren, för jag blev bara sämre och sämre. Då fick jag i alla fall pencillin, och en ögonsalva eftersom det även slagit sig på ögonen. Jag är så darrig i hela kroppen så jag har inte orkat göra någonting på två veckor, bara legat/halvsuttit i min kära fåtölj. Tror aldrig att jag varit så här förkyld förut, inte så länge i alla fall. Så där ja, nu har jag fått gnälla av mig lite. Faktum är att jag troligen är lite bättre idag eftersom jag sitter här och skriver på min blogg.
Men jag saknar det jag brukar göra. Gå promenader med mina kära stavar, hälsa på mina barn och barnbarn. Till och med hushållssysslorna saknar jag. Faktum är att jag inte orkat bry mig om någonting sista tiden. Då är det illa. Så nu hoppas jag verkligen att det vänder, det börjar ju bli vår ute och då vill jag vara ute. Lyssna på fåglarna och andas in vårluften. Jag tror faktiskt att vi kan få se solen idag, det ser hoppfullt ut. Blåhimlen tittar fram mellan molnen. Så livet är inte bara negativt!
Jag har bestämt mig för att försöka skriva årsberättelsen till Lövstabruks kulturförening idag. Det var bra länge sen jag lovade Sylvia att skynda på med den, men jag har faktiskt inte orkat. Men idag, då ska jag sätta igång. Men jag antar att jag måste vila lite innan. För nu har jag suttit uppe ett tag.
Ursäkter
Nu är det länge sen jag skrev i bloggen - igen. Klart att jag kan ursäkta mig med att jag varit sjuk, men helt sängliggande har jag inte varit. Det är klart att jag kunnat få ihop några rader. Men nu är det som det är. Länge sen. Jag har som sagt varit förkyld, jag är fortfarande alldeles matt och darrig i benen. Men idag har jag varit ut på en liten långsam promenad. En halvtimme ungefär. Även om det var jobbbigt så var det jätteskönt. Dels att få friskluft men också att lyssna på alla fåglar som kommit tillbaka eller kanske bara kommit fram igen.
Igår var min man och jag tillsammans med en av hans systrar, ända till Borlänge för att gratulera den yngsta av syskonen, Eva, som fyllde 60 år. De övriga två systrarna kom i en annan bil och från ett annat håll, men det viktiga var att de allesammans träffades. Det var jättetrevligt. God mat och god samvaro, precis som det brukar vara. Dessutom var ju Evas barn och barnbarn med, roligt att träffa dem också, det blir inte så ofta. Som vanligt när vi gästar deras hem så blev det en del sång och musik. Och det vet väl alla hur stämningshöjande det är. Så en alltigenom trevlig dag blev det. Vi kom väl hem i halvtiotiden. Gunnel, Mats syster låg kvar hos oss och nu har vi nyss följt med henne till Upptåget. Jag kan inte nog prisa denna kommunikation. Så himla enkelt och praktiskt det är att åka med Upptåget.
I eftermiddag kommer mitt barnbarn Julie hit. Vi ska vara barnvakt medan pappa är till Hylte för att spela kvartsfinal i Volleyboll. Julies mamma är på rymmen tillsammans med baby-Jonna. De är i Aachen i Tyskland för att hälsa på syster/moster Matilda och kommer inte hem förrän på måndag. Tur för oss, för då får vi låna Julie ett tag. Så himla skönt det är att vi bor så nära så vi kan ställa upp och ha hand om barnbarnen ibland.
Igår var min man och jag tillsammans med en av hans systrar, ända till Borlänge för att gratulera den yngsta av syskonen, Eva, som fyllde 60 år. De övriga två systrarna kom i en annan bil och från ett annat håll, men det viktiga var att de allesammans träffades. Det var jättetrevligt. God mat och god samvaro, precis som det brukar vara. Dessutom var ju Evas barn och barnbarn med, roligt att träffa dem också, det blir inte så ofta. Som vanligt när vi gästar deras hem så blev det en del sång och musik. Och det vet väl alla hur stämningshöjande det är. Så en alltigenom trevlig dag blev det. Vi kom väl hem i halvtiotiden. Gunnel, Mats syster låg kvar hos oss och nu har vi nyss följt med henne till Upptåget. Jag kan inte nog prisa denna kommunikation. Så himla enkelt och praktiskt det är att åka med Upptåget.
I eftermiddag kommer mitt barnbarn Julie hit. Vi ska vara barnvakt medan pappa är till Hylte för att spela kvartsfinal i Volleyboll. Julies mamma är på rymmen tillsammans med baby-Jonna. De är i Aachen i Tyskland för att hälsa på syster/moster Matilda och kommer inte hem förrän på måndag. Tur för oss, för då får vi låna Julie ett tag. Så himla skönt det är att vi bor så nära så vi kan ställa upp och ha hand om barnbarnen ibland.
