Förkylt
Idag har jag varit barnvakt hela dan. Dessutom har jag blivit förkyld. Ömsom vin och ömsom vatten, som man brukar säga. Det är roligt att ta hand om barnbarnen. Det var Marias flickor Julie och Jonna, som jag passade idag. Deras mamma for iväg före 7 i morse för att hälsa på sin syster nere i Tyskland.Hoppas verkligen att de får en underbar helg, det tror jag att de behöver båda två.
Vad förkylningen anbelangar, så är den väl inte så rolig. Men tur i oturen. Tänk om den börjat igår.
Det var ju då jag hade uppläsning på biblioteket i Tierp. Idag har jag knappt nån röst och skulle absolut inte kunnat läsa någonting.
Och tänk så glad jag är över igår kväll. Det var väldigt nervöst innan. Jag var rädd för att det inte skulle komma någon alls, eller kanske två-tre personer. Men faktum är att det kom 40 st!! Helt fantastiskt. Och jag tror att de tyckte att det var en trevlig kväll. Jag tyckte att den var underbar. Många av dem som kom var vänner och bekanta till mig. Men en del kände jag inte igen. Tänk bara 40 st!! Det var jätteroligt.
Och nu när jag tänker på det efteråt, så representerar publiken olika faser av mitt liv. Några från den period när jag hade små barn, idrottande barn. När jag var med och jobbade i olika klubbar. En del från den tid jag arbetade inom äldrevården, några från skrivarkursen. Helt enkelt en massa underbara människor som jag fått lära känna. Ja - det var verkligen en toppenkväll. Jag får lov att känna mig lyckligt lottad. Och som sagt, förkylningen kom inte förrän idag. Nu får jag bara hoppas att den går över snabbt, på söndag kväll ska jag vara barnvakt igen.
Vad förkylningen anbelangar, så är den väl inte så rolig. Men tur i oturen. Tänk om den börjat igår.
Det var ju då jag hade uppläsning på biblioteket i Tierp. Idag har jag knappt nån röst och skulle absolut inte kunnat läsa någonting.
Och tänk så glad jag är över igår kväll. Det var väldigt nervöst innan. Jag var rädd för att det inte skulle komma någon alls, eller kanske två-tre personer. Men faktum är att det kom 40 st!! Helt fantastiskt. Och jag tror att de tyckte att det var en trevlig kväll. Jag tyckte att den var underbar. Många av dem som kom var vänner och bekanta till mig. Men en del kände jag inte igen. Tänk bara 40 st!! Det var jätteroligt.
Och nu när jag tänker på det efteråt, så representerar publiken olika faser av mitt liv. Några från den period när jag hade små barn, idrottande barn. När jag var med och jobbade i olika klubbar. En del från den tid jag arbetade inom äldrevården, några från skrivarkursen. Helt enkelt en massa underbara människor som jag fått lära känna. Ja - det var verkligen en toppenkväll. Jag får lov att känna mig lyckligt lottad. Och som sagt, förkylningen kom inte förrän idag. Nu får jag bara hoppas att den går över snabbt, på söndag kväll ska jag vara barnvakt igen.
Känd från pressen...
Idag fanns en intervju med mig i Arbetarbladet. Det känns lite konstigt att läsa om sig själv. Roligt naturligtvis, men ändå mest konstigt och overkligt. Innerst inne tycker jag ju att min person är ingenting att skriva om. Det känns faktiskt nästan skämmigt. Men om jag nån gång ska bli författare på riktigt så får jag väl vänja mig vid sånt. Och det är ju faktiskt min dröm. Nu väntar jag på att få läsa AB:s recension. hoppas den blir bra.
Dessutom har jag varit och tittat på ett jobb idag. Ganska hoppfull innan, men definitivt inte efter. Det var alldeles för tungt för min rygg. Usch vad det känns hopplöst. Och banalt, får jag väl lov att säga. Vi är väl tusental som har det så där.
Dessutom har jag varit och tittat på ett jobb idag. Ganska hoppfull innan, men definitivt inte efter. Det var alldeles för tungt för min rygg. Usch vad det känns hopplöst. Och banalt, får jag väl lov att säga. Vi är väl tusental som har det så där.
Teater
Ikväll har jag varit på teater. I Tierp, faktiskt. Kopparmanteln hette den och var från Kalevala. Och den var riktigt bra!! Fantastiskt, tycker jag. Jag har ju inte varit på så många föreställningar, så jag har väl inte så mycket att jämföra med. Men den här föreställningen tog mig direkt. Jag gick tillsammans med fyra av mina vänner från Lövstabruk-kursen. Och faktum är att det kändes lite snopet att bara gå hem efteråt. Jag hade nog behövt sitta och prata om föreställningen. Men nu är det som det är. Vi skildes åt direkt efter. Men det kan i alla fall inte förringa min upplevelse.
Apropå upplevelser. I morgon ska en journalist från Arbetarbladet komma hit hem och intervjua mig om boken. De har visst recenserat den nu. Det är mycket nu, som man brukar säga. Spännande och roligt. Hoppas att jag kan sälja lite mer böcker också tack vare all reklam jag fått. Min dröm är ju att jag ska kunna leva på detta.
Apropå upplevelser. I morgon ska en journalist från Arbetarbladet komma hit hem och intervjua mig om boken. De har visst recenserat den nu. Det är mycket nu, som man brukar säga. Spännande och roligt. Hoppas att jag kan sälja lite mer böcker också tack vare all reklam jag fått. Min dröm är ju att jag ska kunna leva på detta.
Radiodebut
Nu har jag gjort debut i radion. Tänk vad man får vara med om. Min bok var veckans bok och jag var inbjuden till radio Uppland för intervju hos Lena Redin. Jag var ganska nervös när jag satt där och väntade på min tur må ni tro. Min vana trogen så kom jag förståss en halvtimme tidigare. Ändå hade jag gått runt kvarteret ett varv före också, så god tid hade jag på mig. Om det inte regnat så hade jag nog gått ytterligare ett varv. Nåja, allt gick ju bra. Den som hade hand om programmet var proffs, och då kändes det lugnt för mig också. Jag funderade en hel del på vad jag skulle läsa, men det löste sig, Lena Redin hade ett önskemål, så då läste jag det hon föreslog.
Efteråt har jag lyssnat på datorn, och det lät väl inte så dumt ändå. Det enda konstiga är hur min röst låter, inte alls som jag hör den. Men så är det ju. Nu är det i alla fall gjort. Jag har fixat även detta. Lite stolt är jag allt.
Efteråt har jag lyssnat på datorn, och det lät väl inte så dumt ändå. Det enda konstiga är hur min röst låter, inte alls som jag hör den. Men så är det ju. Nu är det i alla fall gjort. Jag har fixat även detta. Lite stolt är jag allt.
Vad ska jag välja?
I mogon, måndag, ska jag vara med i Radio-Uppland och presentera min bok. Det känns en aning nervöst ska jag säga. Det är dessutom direktsändning. Och så ska jag som sagt välja något litet stycka att läsa. Och därför undrar jag, vad ska jag läsa.
Igår medverkade jag i Lövstabruk, men det känns mera hemtamt, där har jag varit så många gånger, och även läst. Men i radio, det blir värre. Roligt också, så klart. Men det känns så viktigt att välja rätt stycke. Det ska få folk intresserade av min bok, dessutom vara både roande och gripande. Dessutom ska det innehålla lite dialog, så man kan höra hur språket låter. Och så ska jag förståss kunna läsa det utan att staka mig. Det är som sagt direktsändning.
Jaja, det ordnar sig nog. Det brukar det göra. Det mesta.
Igår medverkade jag i Lövstabruk, men det känns mera hemtamt, där har jag varit så många gånger, och även läst. Men i radio, det blir värre. Roligt också, så klart. Men det känns så viktigt att välja rätt stycke. Det ska få folk intresserade av min bok, dessutom vara både roande och gripande. Dessutom ska det innehålla lite dialog, så man kan höra hur språket låter. Och så ska jag förståss kunna läsa det utan att staka mig. Det är som sagt direktsändning.
Jaja, det ordnar sig nog. Det brukar det göra. Det mesta.
Det här med arbete
Ja, det här med arbete, det är ett kapitel för sig. Det som kändes helt naturligt förut. Något man bara ägnade sig åt. Hade ett schema man gick på. Det var en stor och betydelsefull del av livet. Och så hux flux så är man frånkopplad. Står som en tom vagn kvar på stationen och ser tåget dra iväg.
Först tänker man att det kommer snart ett nytt tåg, och där ska jag kopplas in, så klart. Men det dröjer. Många tåg kommer och går, och på något sätt passar inte kopplingen längre. Så min vagn blir stående kvar. Faktum är att den bogseras in på ett stickspår där aldrig några tåg kommer. Nu ser jag dem bara på håll.
För att tala klarspråk så bara minskar mina chanser att någon gång få ett jobb. Om man bortser från sommarjobbet på badet. Då arbetar jag ju mer än heltid, och det går bra. Men allt annat verkar omöjligt. Igår till exempel så var jag på information om kommande jobb. Det ena, som gällde två personer, var att köra en kylbil med släp. Ingen stor sak, jag har ju körkort. Men att köra med kärra, och kanske kunna backa med den. Klarar jag det? Dessutom ska man lasta matvaror och tvättsäckar. Ganska tungt med andra ord. Och jag med min skruttiga rygg. Antagligen orkar jag inte det. Fast det lät både roligt och utmanande.
Det andra jobbet var inom en industri. Jobba med att packa möbeldelar som ska gå till IKEA. Då talades om att det var så bra stämning där, folk hade kul på jobbet. Och jag som längtar så mycket efter det. Jag har ju haft ett sånt jobb en gång i tiden. Vi hade så fantastiskt roligt tillsammans. Och det ska gudarna veta att jag längtar efter arbetsgemenskap. Men så vet jag att det där med att stå krokig och packa saker, det skulle så klart ge mera ont i ryggen. Fy f-n, vad jag blir less på mig själv och hur jag har blivit. Jag vill så gärna komma med igen. Men hur ska det gå till.
Tur att jag har mina stackars timmar som ledsagare i alla fall. Alltid något. Men faktum är att jag skulle aldrig kunna försörja mig på det. Utan det är bara för att jag har en man som jag kan klara mig. Det känns rätt visset ska jag säga.
Först tänker man att det kommer snart ett nytt tåg, och där ska jag kopplas in, så klart. Men det dröjer. Många tåg kommer och går, och på något sätt passar inte kopplingen längre. Så min vagn blir stående kvar. Faktum är att den bogseras in på ett stickspår där aldrig några tåg kommer. Nu ser jag dem bara på håll.
För att tala klarspråk så bara minskar mina chanser att någon gång få ett jobb. Om man bortser från sommarjobbet på badet. Då arbetar jag ju mer än heltid, och det går bra. Men allt annat verkar omöjligt. Igår till exempel så var jag på information om kommande jobb. Det ena, som gällde två personer, var att köra en kylbil med släp. Ingen stor sak, jag har ju körkort. Men att köra med kärra, och kanske kunna backa med den. Klarar jag det? Dessutom ska man lasta matvaror och tvättsäckar. Ganska tungt med andra ord. Och jag med min skruttiga rygg. Antagligen orkar jag inte det. Fast det lät både roligt och utmanande.
Det andra jobbet var inom en industri. Jobba med att packa möbeldelar som ska gå till IKEA. Då talades om att det var så bra stämning där, folk hade kul på jobbet. Och jag som längtar så mycket efter det. Jag har ju haft ett sånt jobb en gång i tiden. Vi hade så fantastiskt roligt tillsammans. Och det ska gudarna veta att jag längtar efter arbetsgemenskap. Men så vet jag att det där med att stå krokig och packa saker, det skulle så klart ge mera ont i ryggen. Fy f-n, vad jag blir less på mig själv och hur jag har blivit. Jag vill så gärna komma med igen. Men hur ska det gå till.
Tur att jag har mina stackars timmar som ledsagare i alla fall. Alltid något. Men faktum är att jag skulle aldrig kunna försörja mig på det. Utan det är bara för att jag har en man som jag kan klara mig. Det känns rätt visset ska jag säga.
En vanlig dag?
Idag är det tisdag, en helt vanlig tisdag. Om nu någon dag är helt vanlig? Det kan man undra. Jag har till exempel påbörjat ett nytt jobb idag. Som ledsagare till en ny person. Nu är det bara till att hoppas att det ska fungera bra. Idag gjorde det definitivt det. Vi gick tillsammans och lyssnade på en grupp musikanter, TJEJER MED DRAG, och det var jättetrevligt. En hel del allsång och det är alltid trevligt. Dessutom var det härligt höstväder, så även promenaden var fin. I morgon ska jag följa med samma person, och även på torsdag. Så vi kommer säkert att lära känna varann. Idag glömde vi hennes glasögon, och att sätta en lapp på dörren för att tala om för hemtjänsten att hon var borta. Så i morgon räknar jag med att vi kanske bara glömmer en enda sak.
Vad jag dessutom gjorde idag var att skicka min bok till Radio Uppland för recension. Så nu är det bara till att vänta på en ev inbjudan dit för att tala om boken, och förhoppningsvis läsa ett stycke ur den. Vi får se. Så helt vanlig var inte den här dagen faktiskt. Jag har upptäckt att inga dagar är sådär himla vanliga nuförtiden. Och det hänger ihop med min bokutgivning. Om inte annat så träffar jag folk som hört talas om boken. Riktigt trevligt måste jag säga. Och, faktiskt, inte ett dugg banalt.
Vad jag dessutom gjorde idag var att skicka min bok till Radio Uppland för recension. Så nu är det bara till att vänta på en ev inbjudan dit för att tala om boken, och förhoppningsvis läsa ett stycke ur den. Vi får se. Så helt vanlig var inte den här dagen faktiskt. Jag har upptäckt att inga dagar är sådär himla vanliga nuförtiden. Och det hänger ihop med min bokutgivning. Om inte annat så träffar jag folk som hört talas om boken. Riktigt trevligt måste jag säga. Och, faktiskt, inte ett dugg banalt.
