Hedenvind-priset
Nu har jag fått pris!! Det är helt fantastiskt. Tänk er att jag skrivit och fått ut EN BOK! Och så får jag ett pris för den. Det är så jag måste nypa mig i armen och undra om jag drömmer. Så här gick det till:
Min man och jag startade hemifrån strax före halv tre på em den 17 maj. Vi mötte regnskurar hela vägen in till Stockholm. Hur skulle det bli med besöket på Skogskyrkogården? Jag får lov att erkänna att jag var rätt så nervös för det hela. I god tid före hade jag köpt en ny klänning och blus och dessutom lånat ett par skor av min mamma. På väg in till stan var det kö förståss. Då blev jag rädd för att vi skulle bli för sena. Men - som tur var kom vi fram i tid. Till och med lite för tidigt, så vi såg inte till något sällskap där. Jag hade fått ett mobilnummer att ringa, så det gjorde jag. Vi fick åka tillbaka till huvudentrén, och där stod nu ett stort sällskap med människor i alla åldrar. Och trevligare människor får man leta efter. Jag kände ingenting av det jag varit rädd för. Att jag skulle känna mig utanför, inte höra dit. Från första stund kände vi oss så välkomna, det var precis som om vi känt varann länge.
Och dessutom hade det slutat regna. Till och med att solen tittade fram. Drygt en timme stod vi där vid Gustav Hedenvind-Erikssons grav. Och inte en droppe föll. Alla hans fyra barn, med respektive, barn, barnbarn och barnbarnsbarn deltog i ceremonin. Det lästes ur Hedenvinds novellsamling, ur min bok och dessutom lästes motiveringen upp. Sällskapet drack öl, cider och annat, allt efter tycke och smak, och ålder. Sista ölskvätten hälldes till slut på graven. Allt enligt den store författarens önskan.
Jag uppvaktades storstilat, med blommor, diplom, pengar och ett fantastiskt bemötande. Kände mig verkligen omhändertagen. Så varmt varmt tack till hela släkten Hedenvind-Eriksson.
Men inte nog med det. Sen åkte vi vidare till en restaurang i närheten, "Gamla Enskede Matboden" hette den. En liten intim restaurang med mycket god mat. Där blev min man och jag bjudna på en fantastisk middag, dessutom fick jag vin till. Min man var ju chaufför. Trevlig samvaro med glada samtal och en mycket varm atmosfär. Det kunde varit vår egen släkt. (Kanske det till och med var det, på håll, eftersom deras far växt upp i mammas grannby. Man vet aldrig) Rätt som det var började det bli mörkt utanför, och vi undrade var tiden tagit vägen.
Jag kan väl dessutom tala om att det spöregnade hela den tiden, men har man tumme med högre makter, så har man.
Till slut bröt vi upp, och min man som är en vänlig och service-sinnad person, skjutsade hem äldste sonen med fru och barnbarn, så slapp de bli våta på väg till och från tunnelbanan.
Tack för en underbar kväll!
Min man och jag startade hemifrån strax före halv tre på em den 17 maj. Vi mötte regnskurar hela vägen in till Stockholm. Hur skulle det bli med besöket på Skogskyrkogården? Jag får lov att erkänna att jag var rätt så nervös för det hela. I god tid före hade jag köpt en ny klänning och blus och dessutom lånat ett par skor av min mamma. På väg in till stan var det kö förståss. Då blev jag rädd för att vi skulle bli för sena. Men - som tur var kom vi fram i tid. Till och med lite för tidigt, så vi såg inte till något sällskap där. Jag hade fått ett mobilnummer att ringa, så det gjorde jag. Vi fick åka tillbaka till huvudentrén, och där stod nu ett stort sällskap med människor i alla åldrar. Och trevligare människor får man leta efter. Jag kände ingenting av det jag varit rädd för. Att jag skulle känna mig utanför, inte höra dit. Från första stund kände vi oss så välkomna, det var precis som om vi känt varann länge.
Och dessutom hade det slutat regna. Till och med att solen tittade fram. Drygt en timme stod vi där vid Gustav Hedenvind-Erikssons grav. Och inte en droppe föll. Alla hans fyra barn, med respektive, barn, barnbarn och barnbarnsbarn deltog i ceremonin. Det lästes ur Hedenvinds novellsamling, ur min bok och dessutom lästes motiveringen upp. Sällskapet drack öl, cider och annat, allt efter tycke och smak, och ålder. Sista ölskvätten hälldes till slut på graven. Allt enligt den store författarens önskan.
Jag uppvaktades storstilat, med blommor, diplom, pengar och ett fantastiskt bemötande. Kände mig verkligen omhändertagen. Så varmt varmt tack till hela släkten Hedenvind-Eriksson.
Men inte nog med det. Sen åkte vi vidare till en restaurang i närheten, "Gamla Enskede Matboden" hette den. En liten intim restaurang med mycket god mat. Där blev min man och jag bjudna på en fantastisk middag, dessutom fick jag vin till. Min man var ju chaufför. Trevlig samvaro med glada samtal och en mycket varm atmosfär. Det kunde varit vår egen släkt. (Kanske det till och med var det, på håll, eftersom deras far växt upp i mammas grannby. Man vet aldrig) Rätt som det var började det bli mörkt utanför, och vi undrade var tiden tagit vägen.
Jag kan väl dessutom tala om att det spöregnade hela den tiden, men har man tumme med högre makter, så har man.
Till slut bröt vi upp, och min man som är en vänlig och service-sinnad person, skjutsade hem äldste sonen med fru och barnbarn, så slapp de bli våta på väg till och från tunnelbanan.
Tack för en underbar kväll!
