Sigrid - En skugga av blod

Idag fick jag ett första ex av min nya bok! Det kändes ska jag säga. Att hålla den i handen och läsa baksidestext, författarpresentation och innehåll. Jojo, så är det att vara författare!!! Listan med utgivna böcker var ganska kort, bara en tidigare. Men det kanske kommer flera så småningom.
Glad är jag i alla fall. Och stolt!

Hedenvind-priset

Nu har jag fått pris!! Det är helt fantastiskt. Tänk er att jag skrivit och fått ut EN BOK! Och så får jag ett pris för den. Det är så jag måste nypa mig i armen och undra om jag drömmer. Så här gick det till:
Min man och jag startade hemifrån strax före halv tre på em den 17 maj. Vi mötte regnskurar hela vägen in till Stockholm. Hur skulle det bli med besöket på Skogskyrkogården? Jag får lov att erkänna att jag var rätt så nervös för det hela. I god tid före hade jag köpt en ny klänning och blus och dessutom lånat ett par skor av min mamma. På väg in till stan var det kö förståss. Då blev jag rädd för att vi skulle bli för sena. Men - som tur var kom vi fram i tid. Till och med lite för tidigt, så vi såg inte till något sällskap där. Jag hade fått ett mobilnummer att ringa, så det gjorde jag. Vi fick åka tillbaka till huvudentrén, och där stod nu ett stort sällskap med människor i alla åldrar. Och trevligare människor får man leta efter. Jag kände ingenting av det jag varit rädd för. Att jag skulle känna mig utanför, inte höra dit. Från första stund kände vi oss så välkomna, det var precis som om vi känt varann länge.
Och dessutom hade det slutat regna. Till och med att solen tittade fram. Drygt en timme stod vi där vid Gustav Hedenvind-Erikssons grav. Och inte en droppe föll. Alla hans fyra barn, med respektive, barn, barnbarn och barnbarnsbarn deltog i ceremonin. Det lästes ur Hedenvinds novellsamling, ur min bok och dessutom lästes motiveringen upp.  Sällskapet drack öl, cider och annat, allt efter tycke och smak, och ålder. Sista ölskvätten hälldes till slut på graven. Allt enligt den store författarens önskan.
Jag uppvaktades storstilat, med blommor, diplom, pengar och ett fantastiskt bemötande. Kände mig verkligen omhändertagen. Så varmt varmt tack till hela släkten Hedenvind-Eriksson.
Men inte nog med det. Sen åkte vi vidare till en restaurang i närheten, "Gamla Enskede Matboden" hette den. En liten intim restaurang med mycket god mat. Där blev min man och jag bjudna på en fantastisk middag, dessutom fick jag vin till. Min man var ju chaufför. Trevlig samvaro med glada samtal och en mycket varm atmosfär. Det kunde varit vår egen släkt. (Kanske det till och med var det, på håll, eftersom deras far växt upp i mammas grannby. Man vet aldrig) Rätt som det var började det bli mörkt utanför, och vi undrade var tiden tagit vägen.
Jag kan väl dessutom tala om att det spöregnade hela den tiden, men har man tumme med högre makter, så har man.
Till slut bröt vi upp, och min man som är en vänlig och service-sinnad person, skjutsade hem äldste sonen med fru och barnbarn, så slapp de bli våta på väg till och från tunnelbanan.
Tack för en underbar kväll!

Gotland

Nu har vi äntligen kommit iväg för att hälsa på vår dotter på Gotland. Underbart att träffa henne, barnen och killen. Dessutom blev vi inbjudna till, och bekanta med hans föräldrar och en del av övrig släkt. Vilka trevliga människor!! En helt fantastisk påsk måste jag säga. Framför allt för att vi fick se att dottern och barnbarnen har fått det så bra. Vi kan lugnt låta dem leva där på Gotland, fjärran från vårt land. Det går ingen nöd på dem. (Inte för att vi direkt trodde det, men ändå - det är i alla fall Gotland)
Det enda som förmörkade vår resa var en viss serviceman på flygplatsen vid Arlanda. Han som såg till att vi inte hann med det flyg vi hade bokat. Däremot fanns det andra (kvinnor) som såg till att vi och våra väskor kom med ett annat flyg, fyra timmar senare. Hemresan gick helt planenligt.
Vädret var vackert, Gotland visade sig från sin bästa sida. Min man fick testa gotlandsdricka, för säkerhets skull, många gånger till och med. Nu får vi bara hoppas att vi kan bjuda igen nån gång, ifall de vill, vågar och kan lämna sin ö nån gång.
Men lustigt nog, fast vi hade det så bra, så är det skönt att komma hem igen. Och jag kan tänka mig att den kära familjen behöver koppla av nu, efter att vi bott där nästan en vecka.

Visst händer det saker

Ibland , ganska ofta, tycker jag att mitt liv är FÖR banalt att skriva om. Jag har väl ingenting att berätta. Men - visst händer det en del även i mitt liv. Så jag skäms faktiskt över att inte skriva något.
De stackars få läsare jag haft har väl ledsnat för länge sen, kan jag tro. Men här kommer lite nyheter:

Snart kommer min andra bok. enligt uppgift ska den gå till tryckning i mitten av maj. Kommer förmodligen ut i sommar. Det känns helt fantastiskt. Jag hade väl för några år sen, absolut inga tankar på att jag skulle kunna ge ut en bok. Och nu är redan den andra på väg. Jag har just ikväll läst färdigt korrekturet. Sigrid - En skugga av blod, ska den andra boken heta. Det låter nästan som en deckare. Det som är så populärt. Men nån deckare är det inte. Men ändå ganska spännande. Om jag får säga det själv förståss.

Och som om inte det vore nog, så har jag ännu en spännande nyhet att berätta om:
JAG HAR FÅTT ETT PRIS!!!!! Idag när jag kom in från en promenad hade jag fått ett brev där det stod att jag hade blivit tilldelad Hedenvind-priset för i år. Priset kommer att delas ut i Stockholm den 17 maj. Kan ni tänka er det!! Att jag skulle få ett litteraturpris. Det är helt otroligt. Och det blev ju inte sämre av att jag googlade på det och fick upp en lista med personer som tidigare fått detta pris. Då höll jag på att svimma. Hur skulle jag kunna platsa bland alla dessa fantastiska författare.

Jag har läst brevet gång på gång, ifall jag råkat se fel, eller missuppfattat det hela.  Men nej, jag har faktiskt fått ett pris för min bok. Gissa om jag är glad.

Semester

Nu har jag haft semester. 14 dagar på Kreta. Helt underbart. Det bästa av allt är att jag kan koppla av så bra när jag är där. Alltså har jag kunnat skriva. 14 nya kapitel på den tredje delen!! av berättelsen om Sigrid. Tänk, i början visste jag inte om det ens skulle bli en bok. Och nu bara fortsätter den. Jag kan omöjligt lämna Sigrid där hon står efter andra delen. Så nu har jag påbörjat en tredje del. Jag har fortfarande inte hört nåt från förlaget om den andra delen.
Nu ramlade det in nya beställningar av böcker så jag måste avbryta och åka iväg till Lövsta för att skicka iväg böcker. Men det är mitt jobb, så klart. Hoppas bara att det inte är halt efter vägen. Jag har nämnligen sommardäck på bilen än.

Snopet!

Snopet var rätta ordet. I frågan om bokmässan alltså. Visst, den var stor och ljudlig. Nästan omöjlig att överblicka
Ändå deltog jag inte i några seminarier. Jag höll mig till de mindre, som var gratis. Min medfödda försiktighet. Men det som var snopet, det var ju att jag som trott att jag skulle sälja en hel del böcker, blev av med 3 (tre) stycken.
Det lönar sig knappast att hyra husbil och åka till Göteborg för att sälja tre böcker. Men vad värre var, det var att jag praktiskt taget blev utskälld av en av författarna i det bokförlag jag arbetar åt. Gissa om jag hann ångra min resa några gånger. Men - det fanns även positiva saker med resan. Jag träffade en representant från det bokförlag som gett ut Sigrid-boken. Till honom lämnade jag fortsättningen på berättelsen. Dessutom träffade jag på det förlag som gett ut samma bok som ljudbok, och blev lovad att få en kopia på den. Det ska bli roligt att höra hur den låter. Om man lyckats få till dialekten.
Nåja, nu är det gjort, jag har varit till bokmässan. Jag tror faktiskt att det går att leva utan den. I alla fall för mig.
Men på söndag ska jag ut på en annan resa. Min man och jag ska till Kreta på semester. Det ska verkligen bli skönt. Och då hoppas jag komma igång med en ny berättelse. Inte för att jag har bestämt nåt än, men det brukar gå bra att skriva när jag är där. Kanske ytterligare en fortsättning på berättelsen om Sigrid. Jag kan inte bara lämna henne där hon står just nu. Eller kanske något helt annat. Vi får se om det blir något alls. Sånt kan man aldrig veta.

I morgon är det dags!!

I morgon åker vi iväg med husbil, för att dagen därpå komma till bokmässan i Göteborg. Det ska bli spännande. Men jag har verkligen stressat de senaste dagarna. För att hinna skriva färdigt min andra bok om Sigrid. Nu är den så gott som klar. Jag tror att det bara är det allra sista kapitlet som fattas. Så i eftermiddag gick jag runt Tierp för att hitta någonstans att kopiera min text. Jag vill nämnligen lämna till förlaget som jag säkert träffar nere i Göteborg. Sen får vi se vad de säger.

Men först ska vi besöka Örebro i morgon. Där ska vi fira vår yngsta dotter, som fyller år. Ja hon fyller idag, men vi får väl fira henne imorgon. Så GRATTIS MATILDA!!!!!


Mitt liv som författare

Jag skriver oförtrutet på. Har nu kommit till kapitel 68 i andra delen av Sigrid. Förresten, hon har namnsdag idag! Kan man gratta en bokfigur? Jag arbetar förståss även med bokförlaget Fimafeng. Just nu har vi gjort klar alla broschyrer till bokmässan i Göteborg. Och faktum är att även jag ska åka dit! Det är väl något som jag aldrig trott skulle hända. Jag är ju inte precis ditbjuden av mitt förlag, sånt händer väl bara de STORA författarna. Jag får minsann kosta på min resa själv. Som tur är följer min man med. Han kör husbilen som vi hyrt. Jag är alldeles för feg för att ge mig iväg ensam. Men det ska i alla fall bli riktigt roligt och spännande att se mässan. Jag har aldrig varit där förut. Jag får även vara med på ett litet hörn med Fimafeng. Där kan jag även visa upp min egen bok. Vore jag nu en tuff och framåt person, så skulle jag så klart göra en kupp och få en massa reklam för min Sigrid - Röd som skam. Men som den fega mes jag är så törs jag så klart inte.

I övrigt framöver så ska min man och jag åka på semester i oktober. Till Kreta. Det ska bli riktigt härligt, vi har inte haft nåt ledigt över sommaren. Dessutom hoppas jag kunna skriva där nere. Förra gången vi var där skrev jag 10 kapitel.
Sent ikväll kommer vår ena son med familj, hem från en resa till Kanarieöarna. Tänk så fort en vecka går. Nu ska de tillbaka till vardagen igen. Med jobb och dagis osv.
För övrigt så har hösten kommit, lika ovälkommen som alltid. Inte redan, tänker man. På våren däremot är det precis tvärt om. Kommer den aldrig, undrar man då. Jag kan inte påstå att jag längtar efter vintern. Men i och för sig så var förra vintern bra. Jag tycker om när det är riktig vinter, det kanske blir så i år också.
Nu ska mitt författarjag renskriva kapitel 68, och förhoppningsvis komma igång med 69. Önska mig lycka till!

Att mötas - och skiljas

Den 14 augusti hade några trevliga, omtänksamma människor bjudit in hela Wikanderska släkten till Pinbo, Skuttunge strax norr om Uppsala. Det var verkligen ett behjärtansvärt - och modigt initiativ. Tack för det Maggan och Roland, Malin och Kjell och Magdalena och Lage. Och så underbart roligt att träffas. Vi var en hel del trevliga människor som strålade samman där. Till och med vädret var med oss. Nästan att det var för varmt. Om jag räknat rätt så var det 47 personer som trivdes tillsammans. Och åt gott, som vanligt på detta ställe. Det var faktiskt bara en kusin med tjej och en höggravid fru, samt två kusinbarn och en kusinkille som fattades. Dessutom utökades släkten med två små tvillingflickor bara två dagar senare. Jag är djupt imponerad över att det gick att samla alla dessa personer på en plats och samma tid. Bra gjort!!

Igår möttes det också en hel del människor, på min sons fästmös 30-årsfest. Riktigt gott och trevligt kalas. Ändå åkte (= cyklade vi hem i 12-tiden) Enligt uppgifter idag pågick delar av festen ända till kl 4 i morse. Ack ja, sånt orkar vi gamlingar inte längre med.
Detta om att mötas. Nu kommer vi till att skiljas.

I morse kl 8 ungefär, for vår ena dotter iväg med allt sitt pick och pack, och sina två små tjejer, till Gotland . Dit hon flyttat för att börja sitt nya liv. Det känns lite sorgligt på ett vis. Vi är vana att få träffa dem i alla fall nån gång varje vecka. Nu blir det mera sällan, men som tur är har vi dator och Web-kamera så vi kan prata med barnbarnen
genom den. Men så klart att vi kommer att sakna de små sötnosarna och deras mamma. Men det är väl livets gång, att ungarna lämnar boet.

Till min läsare

Förlåt mig kära läsare. Eftersom jag aldrig skriver på min blogg. det var oerhört länge sedan sist. Ändå är det väl inte så att absolut ingenting händer i mitt liv. Inte heller är det så att jag absolut inte har tid att ägna mig åt bloggen. Jag har över huvud taget ingenting att skylla på. Kanske ren slöhet.
Sen sist så har jag arbetat en del ute i Lövstabruk. Kulturföreningen är inblandat i en hel del evenemang.
27 juni hade vi invigning av sommarens program. Konstutställningen "Svart-vit mästargrafik", en underbar utställning. Kerstin Ekman var den som invigde. Bara det! Sen har det hållits föredrag med diskussioner minst en gång per vecka, huvudsakligen tisdagskvällar. Mycket trevliga och intressanta personer. Så visst har jag saker att skriva om. Det är en ynnest att få vara med om sådana kulturmöten.

I mitt eget lilla liv så händer det också saker. Vår yngsta dotter har bott hemma ett tag, men sen flyttat till Örebro där hon ska studera. Min man hjälpte henne med flytten så nu kan vi vända oss runt och andas i alla våra rum. Att hon skulle flytta var vi beredda på, men att vår äldre dotter också ska flytta, det kom som en överraskning. Hon tar sina små tjejer, sitt pick och pack och flyttar till Gotland i slutet av augusti. Det känns verkligen konstigt, vi som är bortskämda med att träffa dem varje vecka i alla fall.

Den 17 juli var jag, min man och min mamma upp till Linsell i Härjedalen. Det är min hemtrakt och så klart extra roligt att träffa bekanta. Dessutom hade jag med min bok och fick sälja rätt så många. Nu hoppas jag bara att de som köpte ska tycka att den är bra.
Just nu saknar vi bil, eftersom dottern har lånat den till Gotland. Lite ovant känns det allt. Man blir rätt så bortskämd av att ha bil jämt. Största problemet är att jag har svårt att ta mig till Lövsta för att jobba. Klart att det går nån buss per dag men det är svårt med tiderna.

Nu precis ringde vår sons tjej och bjöd över oss på kaffe, klart jag tackade ja. Då får vi också träffa lilla Moa, vårt yngsta barnbarn, som för resten nyss fyllde ett år. Apropå fylla år, så var vi i onsdagskväll till den andre sonens fru som fyllde år. Mycket trevligt, vi kom inte hem förrän kl ett på natten. Och om tre veckor ungefär är vi bjudna på 30-årskalas. Då är det Bea som fyller år. Tänk bara så underbart roligt det är att ha hela denna familj med barn med respektive och barnbarn. Det är utan tvekan det viktigaste i mitt liv.

Så min käre läsare, håll till godo. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång jag skriver på bloggen.

Landskamp

Idag ska jag åka på landskamp i Katrineholm tillsammans med en dotter och hennes två små flickor. Där ska vi så klart heja på landslaget i volleyboll, speciellt min andra dotter, som är med.
Jag har precis provat en gul sverige-tröja. Publiken har uppmanats att klä sig i gult. Man får till och med billigare inträde då. Eftersom jag fick på mig tröjan så kommer jag i gult - så klart.
Här hemma är det ganska fullt med grejer just nu. "Lillan" har en hel del saker stående här hemma. Men - i början av juli ska hon flytta in i en lägenhet i Örebro. Då blir vi av med alla väskor som står uppställda här. Det ska faktiskt bli rätt skönt. För att inte tala om hur skönt det måste bli för henne. Att efter 3 år i kappsäck äntligen få ett eget hem. Jag skulle inte stå ut mer än en vecka.

Utanför gör våren tappra försök att slå ut. Det har kommit en del regn sista dagarna så nu blir det nog grönt och fint. Konstigt det där med våren. Man vill så gärna att den ska sätta fart. Men sen gnäller man över att det går alldeles för fort.

För övrigt funderar jag på om jag ska ta med några av mina böcker och försöka sälja. Jag är en urusel försäljare, vet inte ens om jag vågar fråga någon. Troligtvis tar jag med några stycken, och sen bär jag hem dem igen. Önskar verkligen att jag vore lite mer framåt. Min man har tagit med sig några på en bussresa han kör idag. Han är försäljare, tur att jag har honom. Jag skulle också behöva planera en mindre turne i Härjedalen och Jämtland, med uppläsningar och försäljning. Men ....

Tillbaka från Tyskland

Nu är jag tillbaka hemma igen. Det känns faktiskt skönt. Min man och jag har varit i Tyskland, i staden Aachen och hälsat på vår yngsta dotter Matilda. Hon har bott där de två senaste säsongerna och spelat volleyboll i Allemannia Aachen. Eftersom hon samlat på sig en hel massa prylar, så var vår uppgift att hämta hem allt sådant. Det var inte lite må ni tro. Själv skulle hon åka på en sista bortamatch i trakten av Munchen, och sedan flyga iväg till Polen och svenska landslaget. Så hon kunde inte frakta alla sina saker. Det var en lång och strapatsrik resa ska jag säga. Särskillt för mig som bara satt bredvid. Min man fick nämnligen köra hela vägen. (Cirka 350 mil fram och tillbaka) Autobahn är en upplevelse. Mycket trafik, massor av lastbilar och en hel del rallyförare. Dvs sådana som trodde att det var tävling på gång. Svisch sa det bara när de passerade husbilen vi hyrt. Vi såg inte så mycket på sidan av vägen, men däremot fick vi en del guidning av dottern i Aachen och trakten omkring. Nedvägen genom norra Tyskland visade att våren knappt hunnit längre än här hemma. Vädret var uruselt till att börja med. Regnbyar och hagelskurar. Dessutom var det rätt kallt om nätterna. Vi fick lov att ha gasolvärmen på. Så innan vi var framme hade gasolen tagit slut, och där i Tyskland hade man annorlunda gasflaskor än i Sverige, så det gick inte att byta som vi är vana. Vi fick helt enkelt vänta tills vi kom tillbaka till vårt land.
Nåja, det var inget stort problem. Vi överlevde även detta. En hel massa god mat fick vi chansen att smaka. Vi fick träffa Matildas volley-kompisar och vi fick vara med på en hemmamatch som var något alldeles extra. Ca 1000 st fans, trummor och trumpeter, svart/gula dräkter och ett himla liv. Vi hade fått hörselskydd av dottern och det var nog tur. Men tänk så gulliga fansen var. De hade fixat skyltar till de två svenska tjejerna, dessutom svenska flaggor till alla i publiken. Och efter matchen var det en l å å å n g ringlande kö med supportrar som ville ha autografer. Man kan inte låta bli att jämföra med volleymatcher här i Sverige. Eller rättare sagt det går inte att jämföra.

På vägen hem stannade vi till hos min mans syster som fyllt år och hade ett sjudundrande kalas där vi fick festa på underbart god mat, dryck och tårtor. Dessutom träffade vi hela halva släkten, och det är alltid roligt.
Men som sagt, det är ändå roligt att komma hem igen.

Än har jag inte dött....

Fast det kan man kanske tro, eftersom jag aldrig skriver på min blogg. Men jag har varit sjuk. En hel del besvär har jag haft. Men, peppar peppar ta i trä, nu tror jag att det är över för den här gången. Jag har ingen feber längre, och benen känns mycket bättre. Dock är jag fortfarande lite darrig och klen. SLUTGNÄLLT!!

Nu börjar mitt positiva liv igen. Jag har börjat jobba så smått i Lövstabruk. Mest röjning och städning hittills. Men det behöver verkligen göras. Dessutom har jag bokat in mig för datautbildning. Nu ska jag äntligen lära mig att skicka mail med bifogade filer, göra massutskick osv. På tisdag ska jag ta med min dator och åka till Lövsta, där finns nämnligen en kunnig person som ska försöka få in lite datakunskaper i min skalle. Hoppas han lyckas.

För övrigt väntar jag nu på en sändning med mina böcker, ANDRA UPPLAGAN!!!!! Det låter nåt va?
Dessutom har jag skrivit rent senaste kapitlen på fortsättningen om Sigrid. Kapitel 35 var det senaste. Så nu gäller det att komma igång med fortsättningen. Dessutom är det dags för träff med skrivarkursen igen. En höjdpunkt i mitt liv. Måndag, onsdag och torsdag ska vi ses. Och på torsdag kväll är jag inbjuden till Ullfors för att läsa ur min bok, och delta i bakning av Ullforsbröd. Det ska bli spännande att se hur det går till. Dessutom är vi bjudna på dop till Uppsala nästa lördag, min brors barnbarn Emmeline ska döpas. Kul att träffa släkten, det blir inte så ofta.

Förföljd

Det är precis så jag känner mig. Som att jag är förföljd. Hela februari mars har bara varit elände tycker jag. Först hade jag feber i 14 dagar. Man blir så himla slut efter det. Jag bara låg eller satt i fåtöljen med två filtar och frös i alla fall. Dessutom blir man så matt av att ha feber. Och som om inte det var nog så fick jag ont i båda vaderna. Klart att jag blev rädd då. Det är bara två år sen jag fick en propp i benet som sen gick vidare till lungan. I måndags var jag till jouren och fick reda på att det bara var yttre proppar den här gången. Skönt. Men igår kom nästa smäll, då började jag bli förkyld. Ont i halsen och snorig. Nu tycker jag verkligen att det räcker.
Dessutom ska jag börja jobba åt ett bokförlag, Fimafeng, och en förening i Lövstabruk. Det är tänkt att jag ska kunna arbeta en hel del hemifrån via min dator. Men jag är så värdelös på datorer. Fy vad jag skäms för att jag inte kan ett dugg. Så nu känns det verkligen hopplöst ska jag säga. Minsta lilla grej känns omöjlig. Varför ska jag vara så otroligt oteknisk.

Adjö

Idag har jag varit och sagt adjö till mitt sommarjobb de tre senaste åren. Alltså till Aspenbadet. Lite konstigt känns det förståss, att det är slut nu. Jag var dit och öppnade för GB-glass som hämtade igen glassboxarna.
Klart att det har varit väldigt bundet att jobba där. I stort sett var jag upptagen varje dag. På helgerna hade vi visserligen tjejer och killar från lagen som jobbade där. Men oftast måste jag i alla fall dit och öppna och stänga. Ta hand om kassan och sånt.
Men det har så klart varit roligt också. Och som "grädde på moset" så har jag blivit idol för mina äldre barnbarn. De är väldigt imponerade av detta. Ritar teckningar på mig i kiosken och bassängerna. Dessutom leker de Aspenbadet titt och tätt. Klart att det känns bra.
Men som sagt var, nu är det slut. Min tid som idol är över. Det blir nog svårt att överträffa detta arbete i barnbarnens ögon. Men jag får väl försöka.

Skärpning

Skärpning behövs. Definitivt. Jag har varit väldigt dålig på att skriva nu. Och det är klart att jag har en massa bra anledningar till det. De senaste fyra dagarna har jag haft feber. Varit riktigt skruttig faktiskt. Där har vi en anledning. Jag har varit i Lövstabruk för en författarkväll med Maj-Gull Axelsson. Vi i kursen fick till och med chansen att umgås en del med henne före uppträdandet. Vi är verkligen priviligierade, det måste jag säga. Jag som känt mig som en grå mus i hela mitt liv, får nu chansen till en massa trevliga möten med intressanta människor.
Jag har också varit till den yngre av mina söner som fyllde år i torsdags. Så roligt att träffa alla barn och barnbarn. På fredag var min man och jag barnvakt till sonsonen. Klart att jag har tusen anledningar till att jag inte skrivit på länge. Men faktum är att jag har tappat sugen - igen. För tusenmiljonte gången i mitt liv. Och jag blir så himla less på mig själv. Jag är omgiven av hela min fantastiska familj. Dessutom har jag skrivarkursen med mina underbart goda vänner där. En massa upplevelser som ger mig så mycket. Och ändå. Jag har så svårt för att känna mig glad, trots allt jag har. Jag funderar mycket över det där. Kanske släpar jag på för mycket gammalt elände. Jag kan inte koppla bort sånt, utan låter det förstöra nuet. Lyckopiller kanske vore nåt för mig. Men å andra sidan så vill jag helst inte ta en enda tablett.

Nu är det också hög tid att planera den fortsatta försäljningen av min bok. Vi har ju beslutat att beställa en ny upplaga. Jag har ideér inne i huvudet, men kan för det mesta inte släppa fram dem. Inte kan väl jag, inte ska väl jag försöka, hur kan jag inbilla mig att det skulle gå....osv.

Skriva ska jag också göra. Nu har jag bara ett kapitel som inte är inskrivet på datorn, nr 33. Men jag antar att det behövs nästan dubbelt så många för att bli en ny bok.
FINNS DET NÅGON SOM KAN GE MIG ENERGI OCH GLÄDJE? LITE DJÄVLAR-ANAMMA.
Mottages tacksamt på banalt.blogg.se

Rushig vecka

I mitt tycke har veckan varit rushig. Dottern från Tyskland har varit hemma på besök. Hennes lag hade en hel vecka ledigt så förra söndagen kom hon hem. Söndagkväll och måndaqgkväll hade vi middag här för barn och barnbarn. Alla kunde inte komma samtidigt. Klart att hon vill träffa syskonen och deras familjer. Sen var det så precis att vi hade skrivarkurs samma vecka. Så tisdag onsdag och torsdag åkte jag till Lövstabruk. Men då var ändå dottern i Örebro för att träffa sina kompisar. Men som sagt var, full fart har det varit.
För en timme sen åkte hon iväg igen. Tog tåget till Arlanda och skulle flyga därifrån 15.40. Hoppas att tåg och flyg funkar idag. Det har ju varit en del inställda tåg och flyg tack vare snövädret som drabbat landet.
Just nu kan inte vädret bestämma sig. Ena minuten skiner solen och jag blir sugen att gå ut på en promenad, men nästa gång jag ser ut genom fönstret då snöar det och blåser. Inte särskilt lockande. Dessutom funderar jag på om jag ska gå på volleybollmatch i kväll. Jag ska i alla fall inte jobba den här gången.
Skriva skulle jag också vilja göra. Har ett nytt kapitel, men behöver skriva mera. Snart är det dags att jobba igen, och då blir det svårare att komma igång. Jag går ju och väntar på uppgifter från Riksarkivet i Östersund rörande mordet i Harrsjön, som spelar en viss roll i min berättelse. Vore ju förargligt om jag skrev en massa fel, som jag sen måste rätta till.
Nu när jag tittar ut så är det vitt i luften igen. Nej, det blir nog ingen promenad ändå.

Tål att tänka på

Ja, nu har jag fått en del att fundera över. Som om jag inte hade det förut. Idag har jag bestämt att vi (= Förlaget och jag) ska trycka upp fler böcker. En andra upplaga! Det låter nåt minsann. Och det är det också. Men problemet är ju att jag måste jobba mera med reklam, lansering och försäljning av min bok. Det låter så klart som ett angenämt problem, och det är det också. Det jobbiga är att jag finns i Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens klor. Bildligt talat. Jag ska börja i Lövstabruk åt några föreningar när min sjukskrivning upphört. Det blir säkert både roligt och intressant. Men - hur kombinerar jag det med att turnera i Norrland och presentera min bok? Som ni förstår så tål det att tänka på.
Från det ena till det andra, så kan jag berätta att det snöar här. Ganska mycket just nu. Som om vi inte har tillräckligt med snö redan. Jag är i alla fall nöjd.
I morgon har vi bestämt att åka och hälsa på min mamma. Det var ett tag sen, och nästa helg kommer vår yngsta dotter hem, så då passar det inte att åka. Hoppas vädret blir bättre till i morgon, jag tycker inte om att åka bil i snöväder.
I morgon ska jag dessutom skicka iväg 10 böcker till förlaget, och 5 st till en kusin. Så visst behövs flera böcker.

Promenad

Nu har jag varit ute på en promenad. Inte särskilt lång måste jag medge, men i alla fall längre än den till affären igår. Det kändes skönt att komma ut och röra på sig lite. Sen operationen har jag bara suttit inne och tittat ut på snö och vinter. Lite darrigt kändes det, men nu är det bara att öka på från dag till dag. Snart är det full fart på mig igen. Det där sista var en lätt överdrift, det har väl inte varit full fart på mig på en massa år. men min vanliga halvfart i alla fall. Den ska jag väl komma upp i. Jag får absolut inte lyfta nåt, bara småsaker, men det är svårt att komma ihåg. Mycket gör man reflexartat, dvs utan att tänka efter. Men hittills har det funkat.

Nu ska jag samla lite mod och ringa för att säga ifrån mina ledsagningar. Läkaren sa att jag absolut ska sluta med sånt som är tungt, om jag vill att operationsresultatet ska vara. Men det känns ändå svårt att säga ifrån.
Efter lunch har jag dessutom tänkt att jag ska ringa och försöka ta reda på uppgifter om "Harrsjömordet" som spelar en viss roll i min berättelse. Hoppas jag kan få hjälp med att ta fram uppgifter. Om jag bara diktar så kommer säkert någon att höra av sig. Nån som vet bättre. Och så vill jag komma vidare i Sigridboken.

Snö

Det snöar. Verkligen. Det bara snöar hela tiden, vräker ner. Snön är lätt och fin, det är ju minus 10 grader. Lägger sig över allting. Fönsterblecken är fulla, ett par decimeter snö upp över fönstren. Allting ligger inbäddat i snö. Vår bil har säkert 3 - 4 decimeter på taket. Visst, det är vackert, men nästan otäckt tycker jag. Man får en känsla av att det bara kommer att fortsätta och dränka allt liv.
Dessutom tycker jag att det är så otäckt att delar av min familj är ute och åker bil i det här vädret. Jag är alltid rädd för att något ska hända dem. Antagligen är det min livliga fantasi som gör det. Lika bra som det är när man ska skriva, lika hemskt är det i vanliga livet med denna fantasi. Helst skulle jag vilja samla ihop dem alla inom samma väggar och tvinga dem kvar där, så jag skulle ha full koll på dem.
För varje gång jag tittar ut så snöar det ännu värre. Jag kan inte hjälpa att jag jämför med Gävle i december 1998. Tänk om det blir så. Skönt att jag slipper ut och köra i alla fall. Men min man är ute med taxin, han är reserv idag. Dessutom är en dotter och ena sonens tjej ute och åker med två av barnen. Så visst är jag orolig.

Tidigare inlägg
RSS 2.0