banalt

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på alla hemska saker som kan hända. Till och med ganska ofta. Om det möjligen är ett sätt att gardera sig. Det allra värsta är att någon i min familj skulle dö. Det finns inget som skrämmer mig så som den tanken.
Jag har en morbror vars fru, för kanske 30 - 40 år sen fick en stroke. Sen dess kan hon inte tala. De två hade så svårt att få barn en gång i tiden. De fick flera missfall, innan de äntligen fick en son. Så efterlängtad och älskad han var. Sen mamman blev sjuk har han ställt upp i alla år och hjälpt och stöttat sina föräldrar. Pappan är nu över 80 år och mamman mellan 70 och 80. Så fick sonen cancer och har nyss avlidit. En sån fruktansvärd sorg. Det enda barn de har, och han ska avlida före sina föräldrar. Hur kan någon trösta dem inför detta. Det känns så orättvist.
Hur ska de gamla orka med att bli lämnade av honom som var deras allt.

Jag hoppas verkligen att en vacker dag få reda på meningen med allt som händer. För jag kan inte låta bli att hoppas på att det finns en sorts mening även med sorg. Och meningen med att vissa drabbas så hårt. Det får inte bara vara så orättvist, inte utan någon förklaring. 
För om det är så illa, då kan jag drabbas likadant, det är väl sånt som skrämmer mig så mycket.