banalt

Så är det nytt år - igen. 2008!
Jag har ju varit med om det några gånger. Det som förr var roligt och festligt, till och med spännande. HUR skulle det nya året bli? Nu är det lika banalt som det mesta.

Jag höll mig i alla fall vaken till efter tolvslaget. Tittade på fyrverkerier runt omkring där jag bor. Det mest dramatiska som hände var att ett hus brann ner. Två av mina barn ringde och önskade Gott Nytt År, och det var de som såg eldslågorna. Jag har i alla fall mitt hem kvar, några stackare har mist sitt.

Usch, jag bara gnäller, egentligen har jag det bra. Bara jag kom igång att skriva igen. Eller, tänk om jag fick ett jobb, ett jobb där jag skulle trivas och till och med ha roligt. Ibland kan jag gråta av längtan efter att höra till någonstans.
Som när jag jobbade inom vården. Hur tungt och sorgligt det än var så hade vi så roligt. Aldrig har jag skrattat så mycket som då. Ibland tror jag att jag blivit deprimerad. Det låter ju i och för sig banalt det också, var och varannan människa är deppad. Men när jag inte längre orkar vara glad? Då är det väl nåt fel?

NEJ! Nu får jag rycka upp mig!! Ta fram kollegieblocket och SKRIVA!