banalt

Jag går på skrivarkurs. Låter det banalt? Det är det inte! Det är faktiskt det bästa jag gjort. Att börja där.
Varför det , kan man undra. Jo, därför att det är vad jag alltid velat göra, men under större delen av mitt liv hade jag ingen aning om det. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, än mindre att det var vad jag behövde.

Jag har i och för sig alltid tyckt om att skriva, men det här är så mycket mera. Det är att varje gång ställas inför nya texter av de andra deltagarna. Texter som är skrivna i det största allvar, även om en del är roliga, ett allvar som består i att de är ärliga. Varje text är som en gåva jag får, och de andra får av mig. Och de samtal som texterna ger upphov till finns ingen annanstans. I alla fall har jag inte hittat något annat forum för sådana djupa diskussioner.

Tänk att få, och våga vara helt öppen i livsviktiga samtal. Detta tillsammans med andra människor som hela tiden bjuder på sig själva, som det så populärt heter. Att dyka ner i underbara texter, simma runt bland välvalda ord och smaka på formuleringar som ibland får en att häpna. Andra gånger ger de upphov till varma lyckliga skratt, och tårar.

Detta hjälper mig att förstå andra - och mig själv. Det gör mig lycklig. Tänk er det, att ge och få lycka, bara genom att skriva, läsa fundera och diskutera.