Härjedalsresa
Här går det undan. Igår 6/11 var jag upp till mina gamla hemtrakter. Det var så att min man körde ett lastbilslass med halm upp till Hede. Och då passerar man Linsell där jag växte upp. Det var mycket trevligt att återse hemtrakterna. Jag minns inte när jag senast var där den här tiden på året. Förra sommaren var jag dit på Linselldagen, men nu var det höst, frostigt och mycket vackert. Men jag blev lite snopen över att det inte fanns nån snö. Den hade regnat bort tre dagar tidigare.
En annan sak som var lustig var att den person som vi levererade halmen till, hade bott granne med mig i Vallvik när vi var unga. Närmaste huset till och med. Världen är bra liten ibland.
Att vi sen lastade mera halm på en annan gård, lämnade av den på en tredje och avslutade dagen med att lasta aska i Ljusne nere i Hälsingland det var ju lite av smolk i glädjebägaren. Jag som har svårt för att sitta stilla så länge och dessutom är jätterädd för att åka på krångliga guppiga vägar. Så jag fick vad jag tålde igår.
Men glädjen över att se hembyn igen, den har jag med mig.
Idag ska jag utföra mitt lilla jobb igen, som ledsagare. Det ska bli riktigt trevligt. Och i em eller kväll ska min man och jag åka till min mamma och hälsa på. Hon är mitt uppe i förberedelserna till 90-års kalaset. Så vi ska väl planera vidare på det och ta med mat hem till vår frys för kalaset ska hållas där vi bor. Jag kan också nämna att mitt stora 90-årspoem fick några nya verser igår under resan. Så lite nytta gjorde jag .
Nu är det bara en text till skrivarkursen på måndag som jag måste komma på. Hjälp mig! Så här omöjligt har det aldrig varit. Banalt eller hur?
En annan sak som var lustig var att den person som vi levererade halmen till, hade bott granne med mig i Vallvik när vi var unga. Närmaste huset till och med. Världen är bra liten ibland.
Att vi sen lastade mera halm på en annan gård, lämnade av den på en tredje och avslutade dagen med att lasta aska i Ljusne nere i Hälsingland det var ju lite av smolk i glädjebägaren. Jag som har svårt för att sitta stilla så länge och dessutom är jätterädd för att åka på krångliga guppiga vägar. Så jag fick vad jag tålde igår.
Men glädjen över att se hembyn igen, den har jag med mig.
Idag ska jag utföra mitt lilla jobb igen, som ledsagare. Det ska bli riktigt trevligt. Och i em eller kväll ska min man och jag åka till min mamma och hälsa på. Hon är mitt uppe i förberedelserna till 90-års kalaset. Så vi ska väl planera vidare på det och ta med mat hem till vår frys för kalaset ska hållas där vi bor. Jag kan också nämna att mitt stora 90-årspoem fick några nya verser igår under resan. Så lite nytta gjorde jag .
Nu är det bara en text till skrivarkursen på måndag som jag måste komma på. Hjälp mig! Så här omöjligt har det aldrig varit. Banalt eller hur?
Kommentarer
Trackback
