Länge sen
Nu var det verkligen länge sen jag skrev på min blogg. Jag tycker ju att det inte händer nånting intressant i mitt liv. Inget som är värt att skriva om. MEN - jag har ju faktiskt döpt bloggen till BANALT. Då kan jag skriva om vad som helst. Vad skulle vara för litet och futtigt för att inte platsa under den rubriken.
Så håll till godo. Här kommer valda delar av mitt banala liv.
Det är nu en månad sen jul, och bra länge sen jag plockade undan julen. Det enda som sitter kvar är en tygbonad på köksväggen. Min älsklingsjulprydnad. Den har jag lite svårt för att ta ner och lägga undan. Den målade vi på julaftonen 1983. Då var vi 19 personer som firade hemma hos oss. Svärmor och svärfar, min mans faster, två systrar till min man och deras äkta hälfter, samt barnen. Våra fyra, Gunnel och Pers tre och Margareta och Rolands tre. Jag tror det blir nitton. Och faktum är att jag lyckades få alla, utom vår 3-månaders baby, att måla en tomte och skriva sitt namn på tavlan. Nu är redan fyra av personerna döda och vi övriga har blivit 25 år äldre. Tänk vad tiden går. Jag hyser planer på att göra en ny tavla om några år, när nästa generation kan börja måla och rita. Ni kan inte ana vad den tavlan har varit föremål för analyser och diskussioner. Den är som ett levande väsen.
Nog om julen. Nu längtar jag efter vår, vilket säkert alla andra också gör. Jag har nyss änat mig åt verklig nostalgi.
Det finns en hemsida som heter Linsell Ransjö, och som tilldrar sig i min gamla hemby Linsell i Härjedalen. Där bodde jag de 14 första åren av mitt liv. Idag har jag tittat på en länk på den sidan som visar bilder från ungdomslogens olika projekt. Till och med jag var med på två bilder. Och tänk alla andra som jag känner igen. Mina barndomskamrater. De som gick i samma klass. De som var mina grannar osv. Det är inte utan att jag blir rörd när jag ser alla välbekanta ansikten.
För övrigt har jag varit iväg till verkstad med bilen nu på morgonen, och det är i stort sett det enda jag gjort som kan hetas vara nåt nyttigt. Jo, vänta lite, jag har även bytt en lampa i badrummet. Rätt ska vara rätt. Det ser inte särskilt lockande ut med en promenad heller, men jag kanske måste masa mig ut i alla fall. Risken finns att jag växer fast här inne om jag inte lyfter på baken snart. Nej usch hur jag har blivit. Slö och oföretagsam så jag faktiskt skäms.
För att ytterligare dra ut på tiden så kan jag också berätta att i fredags samlades hela familjen hos vår äldste son som fyllde 35 år på söndag. Han hade pingismatch då så firandet fick bli i fredags. Då blev vi bjudna på två underbart goda smörgåstårtor, som hans fästmö hade gjort. Så goda faktiskt att min man och jag gjorde oss ärende dit även på lördagen, och fick äta ändå mera av tårtorna. Födgeni har vi minsann. Igår, söndag, var vi över till näste son och hans familj, mest för att hälsa på lille sonsonen Maximilian. Han är i en riktigt underbar ålder nu, 8 månader. Glad och energisk, tänk om man kunde få en liten del av hans energi. Det skulle jag behöva. Vi är verkligen lyckligt lottade som har våra barnbarn så nära. Även om familjerna har mycket om sig och kring sig, så hinner vi träffa dem varje vecka. Vilken fasa om de skulle bo långt borta, som det är nu så kan vi följa barnbarnen, och se hur de växer och utvecklas. Julie till exempel, har just börjat rita gubbar. S k huvudfotingar, de är så söta och roliga.
Ja som synes så har jag det riktigt bra, men ska ändå klaga lite. Jag har fortfarande inte hört nåt från bokförlaget. Jag får väl lyda Inga-Lills råd och ringa dit och stöta på, fast jag har svårt för sånt. Jag får ta och samla mod, undrar var man hittar det?
Så håll till godo. Här kommer valda delar av mitt banala liv.
Det är nu en månad sen jul, och bra länge sen jag plockade undan julen. Det enda som sitter kvar är en tygbonad på köksväggen. Min älsklingsjulprydnad. Den har jag lite svårt för att ta ner och lägga undan. Den målade vi på julaftonen 1983. Då var vi 19 personer som firade hemma hos oss. Svärmor och svärfar, min mans faster, två systrar till min man och deras äkta hälfter, samt barnen. Våra fyra, Gunnel och Pers tre och Margareta och Rolands tre. Jag tror det blir nitton. Och faktum är att jag lyckades få alla, utom vår 3-månaders baby, att måla en tomte och skriva sitt namn på tavlan. Nu är redan fyra av personerna döda och vi övriga har blivit 25 år äldre. Tänk vad tiden går. Jag hyser planer på att göra en ny tavla om några år, när nästa generation kan börja måla och rita. Ni kan inte ana vad den tavlan har varit föremål för analyser och diskussioner. Den är som ett levande väsen.
Nog om julen. Nu längtar jag efter vår, vilket säkert alla andra också gör. Jag har nyss änat mig åt verklig nostalgi.
Det finns en hemsida som heter Linsell Ransjö, och som tilldrar sig i min gamla hemby Linsell i Härjedalen. Där bodde jag de 14 första åren av mitt liv. Idag har jag tittat på en länk på den sidan som visar bilder från ungdomslogens olika projekt. Till och med jag var med på två bilder. Och tänk alla andra som jag känner igen. Mina barndomskamrater. De som gick i samma klass. De som var mina grannar osv. Det är inte utan att jag blir rörd när jag ser alla välbekanta ansikten.
För övrigt har jag varit iväg till verkstad med bilen nu på morgonen, och det är i stort sett det enda jag gjort som kan hetas vara nåt nyttigt. Jo, vänta lite, jag har även bytt en lampa i badrummet. Rätt ska vara rätt. Det ser inte särskilt lockande ut med en promenad heller, men jag kanske måste masa mig ut i alla fall. Risken finns att jag växer fast här inne om jag inte lyfter på baken snart. Nej usch hur jag har blivit. Slö och oföretagsam så jag faktiskt skäms.
För att ytterligare dra ut på tiden så kan jag också berätta att i fredags samlades hela familjen hos vår äldste son som fyllde 35 år på söndag. Han hade pingismatch då så firandet fick bli i fredags. Då blev vi bjudna på två underbart goda smörgåstårtor, som hans fästmö hade gjort. Så goda faktiskt att min man och jag gjorde oss ärende dit även på lördagen, och fick äta ändå mera av tårtorna. Födgeni har vi minsann. Igår, söndag, var vi över till näste son och hans familj, mest för att hälsa på lille sonsonen Maximilian. Han är i en riktigt underbar ålder nu, 8 månader. Glad och energisk, tänk om man kunde få en liten del av hans energi. Det skulle jag behöva. Vi är verkligen lyckligt lottade som har våra barnbarn så nära. Även om familjerna har mycket om sig och kring sig, så hinner vi träffa dem varje vecka. Vilken fasa om de skulle bo långt borta, som det är nu så kan vi följa barnbarnen, och se hur de växer och utvecklas. Julie till exempel, har just börjat rita gubbar. S k huvudfotingar, de är så söta och roliga.
Ja som synes så har jag det riktigt bra, men ska ändå klaga lite. Jag har fortfarande inte hört nåt från bokförlaget. Jag får väl lyda Inga-Lills råd och ringa dit och stöta på, fast jag har svårt för sånt. Jag får ta och samla mod, undrar var man hittar det?
Kommentarer
Trackback
