Vatten
Jag har drömt om vatten, igen. Det händer ofta att jag drömmer om vatten. Då är det en liten å som börjar stiga. En massa människor finns med i drömmen. Oftast främmande personer. Både jag och de andra ska av olika anledningar ta oss över detta vatten. Men eftersom det stiger hela tiden så blir det svårare och svårare att komma dit vi ska. Ställen som varit bra och säkra övergångar blir plötsligt livsfarliga. Det är mycket klippor, forsar och fall i drömmen.
Så klart att jag försöker analysera de här drömmarna. Fundera över vad de kan betyda. Det känns ju inte som nåt positivt precis. Jag får hela tiden en känsla av misslyckande. Och då är det ju inte så svårt att koppla det till mitt liv. Så jobbigt och misslyckat som nu har det sällan känts. Jag vet mycket väl att jag har det bra, som man brukar säga. Men så känns det inte. Precis tvärt om, det känns alldeles hopplöst. Jag får inget svar från bokförlaget fast jag skickade in min text i september och det skulle dröja 2 - 3 månader. Och ännu mycket värre är att jag inte kan skriva. Inte ett ord. Jag kan inte ens tänka på nåt som jag skulle vilja skriva om. Jag känner mig hela tiden som om jag lever på sidan om allting. Jag deltar inte alls. Jag hör inte ens hit. Veckorna bara går, och det är mitt liv som försvinner. Till absolut ingen nytta. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra för att hitta livslusten igen.
I början av februari ska jag börja i något som heter JOB. Det är en grupp som ska , tror jag, träna sig i att söka jobb. Så småningom ska man också kunna få praktikplatser för att ev kunna komma ut i arbetslivet. Egentligen vet jag inte så mycket om hur det fungerar, men min förhoppning är att jag ska komma in i en grupp och få lite kontakter. Det känns i alla fall positivt. Annars är det enda jag har mina stackars timmar som ledsagare en gång i veckan. Det är ju också en sak som inte blev vad jag trodde. Flera personer tipsade mig om att det fattas en massa ledsagare, men jag får inte mer än så. Visserligen funkar det bra med den jag har, men jag trodde ju på mera. Snopet!
I morgon ska skrivarkursen i Lövstabruk starta igen efter juluppehållet, och jag vet absolut inte hur jag ska göra. Det är klart att jag vill träffa alla de andra, men jag har absolut ingenting att presentera för mina vänner. Det känns så fel.
Jag vet att de andra har texter med sig, och inte jag. Det har nog aldrig hänt förr att jag inte kunnat skriva någonting.
Och det som varit min sista livlina, att jag kan skriva. Men nu har vattnet hunnit i fatt mig, och jag kommer att spolas med.
Så klart att jag försöker analysera de här drömmarna. Fundera över vad de kan betyda. Det känns ju inte som nåt positivt precis. Jag får hela tiden en känsla av misslyckande. Och då är det ju inte så svårt att koppla det till mitt liv. Så jobbigt och misslyckat som nu har det sällan känts. Jag vet mycket väl att jag har det bra, som man brukar säga. Men så känns det inte. Precis tvärt om, det känns alldeles hopplöst. Jag får inget svar från bokförlaget fast jag skickade in min text i september och det skulle dröja 2 - 3 månader. Och ännu mycket värre är att jag inte kan skriva. Inte ett ord. Jag kan inte ens tänka på nåt som jag skulle vilja skriva om. Jag känner mig hela tiden som om jag lever på sidan om allting. Jag deltar inte alls. Jag hör inte ens hit. Veckorna bara går, och det är mitt liv som försvinner. Till absolut ingen nytta. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra för att hitta livslusten igen.
I början av februari ska jag börja i något som heter JOB. Det är en grupp som ska , tror jag, träna sig i att söka jobb. Så småningom ska man också kunna få praktikplatser för att ev kunna komma ut i arbetslivet. Egentligen vet jag inte så mycket om hur det fungerar, men min förhoppning är att jag ska komma in i en grupp och få lite kontakter. Det känns i alla fall positivt. Annars är det enda jag har mina stackars timmar som ledsagare en gång i veckan. Det är ju också en sak som inte blev vad jag trodde. Flera personer tipsade mig om att det fattas en massa ledsagare, men jag får inte mer än så. Visserligen funkar det bra med den jag har, men jag trodde ju på mera. Snopet!
I morgon ska skrivarkursen i Lövstabruk starta igen efter juluppehållet, och jag vet absolut inte hur jag ska göra. Det är klart att jag vill träffa alla de andra, men jag har absolut ingenting att presentera för mina vänner. Det känns så fel.
Jag vet att de andra har texter med sig, och inte jag. Det har nog aldrig hänt förr att jag inte kunnat skriva någonting.
Och det som varit min sista livlina, att jag kan skriva. Men nu har vattnet hunnit i fatt mig, och jag kommer att spolas med.
Kommentarer
Postat av: Maria
Förstår om det känns tungt att inte kunna skriva nu men du är knappast ensam om det. Det drabbar nog alla författare ibland. Det kommer komma tillbaka!
Postat av: Ingalill
Hej!
Förstår dig.Har du hört av dig till förlaget flera gånger och tjatat?De behöver kanske påminnelse minst en gång i veckan.Vi hade det trevligt på skrivarkursen,eller hur?
Håll ut författarinnan.Det börjar bli ljusare nu!
Ingalill
Trackback
