Skogstokig
Skogstokig, det är jag. Jag älskar att vara ute i skogen. Plocka bär till exempel. Det är bara ett problem och det känner jag av idag. Jag får så himla ont i ryggen. Igår var nämnligen jag, min dotter och hennes lilla dotter ut i skogen för att plocka lite bär. Dottern ville ha blåbär att frysa in till pajer och annat gott. Jag behövde lite lingon. Så vi gav oss iväg.
Det är alltid en speciell känsla att vara i skogen. Som ett lugn. Jag känner mig hemma där. Inte hittade vi väl så mycket bär, men lite i alla fall. Kanske tre liter blåbär och två liter lingon. Jag tror att det räcker. Men ett besök i skogen är så mycket mera! För mig är det att komma hem. Jag som växte upp i ett hus där skogen fanns på tre av fyra sidor. Det var min lekplats när jag var barn. På sommaren klättrade min bror och jag på alla stora stenar som fanns där. Vi byggde kojor av grenar och kvistar. Vi lekte cowboy och indian. Allt kunde man göra i skogen. På vintrarna gjorde vi skidspår och hade egna små tävlingar. Det tråkiga i det fallet var att brorsan var äldre, så han skulle alltid vara Sixten Järnberg, och vinna. Jag fick vara Vejku Hakulinen och komma på andra plats.Men det var knappast skogens fel. Så den har jag bara goda minnen av.
När jag själv blev mamma så försökte jag alltid att komma ut i skogen och plocka bär med mina barn. Det var bara att leta upp ett lämpligt ställe, där barnvagnen kunde stå på en skogsväg och där även små ben kunde ta sig fram. Det jag minns som svårast var hallonplockningen. De risen växte gärna bland storstenar och blöthål. Men vi hade alltid matsäck med och jag tror att barnen tyckte det var roligt och spännande. Det hoppas jag i alla fall.
Och nu har jag barnbarn som jag hoppas ska tycka det samma. Lillflickan, som är två och ett halvt år, plockade lite bär, åt upp alltihop och roade sig ganska bra där i skogen. Hon höll på med avbarkning av tallar. Det verkade vara det roligaste.
Och så fikastunden då förståss. Men där vi satt såg vi en del tråkiga saker. Massor av skräp. Någon hade lämnat både kläder och sopor i stora högar där i skogen. Fy så tråkigt.
Se där, min vana trogen, så hittar jag något att gnälla över. Även i min älskade skog. Och det hela är väl så vanligt och tråkigt att det gott och väl passar in i BANALT.
Det är alltid en speciell känsla att vara i skogen. Som ett lugn. Jag känner mig hemma där. Inte hittade vi väl så mycket bär, men lite i alla fall. Kanske tre liter blåbär och två liter lingon. Jag tror att det räcker. Men ett besök i skogen är så mycket mera! För mig är det att komma hem. Jag som växte upp i ett hus där skogen fanns på tre av fyra sidor. Det var min lekplats när jag var barn. På sommaren klättrade min bror och jag på alla stora stenar som fanns där. Vi byggde kojor av grenar och kvistar. Vi lekte cowboy och indian. Allt kunde man göra i skogen. På vintrarna gjorde vi skidspår och hade egna små tävlingar. Det tråkiga i det fallet var att brorsan var äldre, så han skulle alltid vara Sixten Järnberg, och vinna. Jag fick vara Vejku Hakulinen och komma på andra plats.Men det var knappast skogens fel. Så den har jag bara goda minnen av.
När jag själv blev mamma så försökte jag alltid att komma ut i skogen och plocka bär med mina barn. Det var bara att leta upp ett lämpligt ställe, där barnvagnen kunde stå på en skogsväg och där även små ben kunde ta sig fram. Det jag minns som svårast var hallonplockningen. De risen växte gärna bland storstenar och blöthål. Men vi hade alltid matsäck med och jag tror att barnen tyckte det var roligt och spännande. Det hoppas jag i alla fall.
Och nu har jag barnbarn som jag hoppas ska tycka det samma. Lillflickan, som är två och ett halvt år, plockade lite bär, åt upp alltihop och roade sig ganska bra där i skogen. Hon höll på med avbarkning av tallar. Det verkade vara det roligaste.
Och så fikastunden då förståss. Men där vi satt såg vi en del tråkiga saker. Massor av skräp. Någon hade lämnat både kläder och sopor i stora högar där i skogen. Fy så tråkigt.
Se där, min vana trogen, så hittar jag något att gnälla över. Även i min älskade skog. Och det hela är väl så vanligt och tråkigt att det gott och väl passar in i BANALT.
Slut på sommaren?
Så är den härliga sommaren slut. Eller? Var den ens särskilt härlig. Jag undrar verkligen. Det känns som om det mest var mulet blåsigt och regnigt. Om man som jag arbetar på ett utomhusbad, så märks det verkligen om det är dåligt väder. Vissa dagar har det bara kommit kanske 4 - 5 gäster. På hela dagen. Då är det inte så roligt kan jag lova. Dagarna blir så fruktansvärt långa och sega. Då borde jag å andra sidan kunna skriva, men tyvärr, det har inte funkat i sommar. Jag har knappt skrivit ett dugg. En kärleksdikt till mina barns kusin som gifte sig, det är allt. Ja, jag har skrivit lite kladdsidor om Fia från Fia och mördargänget. En sorts fortsättning på den berättelsen. Men det har verkligen gått trögt.
Men som tur är ringde Sylvia, en av mina kära kurskamrater, och berättade att vi ska starta vår skrivarkurs igen i september. Då äntligen kanske, att jag kan komma igång med mitt skrivande igen. Hoppas i alla fall.
För övrigt har jag näsatan jobbat färdigt för i sommar. Det återstår bara att röja upp och bli av med varorna som finns kvar från kioskverksamheten på badet. Jag har ju jobb augusti månad ut. Sen är jag utan igen. Suck.
Men det som är bra, är att jag kan få mera tid att umgås med mina barn och barnbarn. Även den här minsta lilla plutten som redan blivit 3 månader gammal. Det går så himla fort. Och min ena dotter väntar barn igen i december. Den andra dottern har stormat in hos oss några gånger under sommaren, försvunnit igen till olika läger, landslagsuppdrag, som ledare för ungdomsläger, ett jobb som ledare på kollo - och till slut iväg till Aachen i Tyskland för proffsspel i volleyboll. Knappt att gamla mamma hänger med i alla svängar.
Det som dessutom är mycket positivt är att jag har hållit mig frisk hela sommaren. Efter skrämskottet i våras, då jag fick en blodpropp i lungan, har jag mått oförskämt bra. Visserligen äter jag medicin varje dag, och det brukar jag aldrig göra annars. Men jag känner inte av någonting annars. Jag har simmat varje dag hela sommaren, och det känns toppenbra.
Så egentligen har jag ingenting att gnälla på. Det känns ovanligt, och helt fel. Men jag kommer säkert på någonting. Så småningom. Jag jobbar på det.
Men som tur är ringde Sylvia, en av mina kära kurskamrater, och berättade att vi ska starta vår skrivarkurs igen i september. Då äntligen kanske, att jag kan komma igång med mitt skrivande igen. Hoppas i alla fall.
För övrigt har jag näsatan jobbat färdigt för i sommar. Det återstår bara att röja upp och bli av med varorna som finns kvar från kioskverksamheten på badet. Jag har ju jobb augusti månad ut. Sen är jag utan igen. Suck.
Men det som är bra, är att jag kan få mera tid att umgås med mina barn och barnbarn. Även den här minsta lilla plutten som redan blivit 3 månader gammal. Det går så himla fort. Och min ena dotter väntar barn igen i december. Den andra dottern har stormat in hos oss några gånger under sommaren, försvunnit igen till olika läger, landslagsuppdrag, som ledare för ungdomsläger, ett jobb som ledare på kollo - och till slut iväg till Aachen i Tyskland för proffsspel i volleyboll. Knappt att gamla mamma hänger med i alla svängar.
Det som dessutom är mycket positivt är att jag har hållit mig frisk hela sommaren. Efter skrämskottet i våras, då jag fick en blodpropp i lungan, har jag mått oförskämt bra. Visserligen äter jag medicin varje dag, och det brukar jag aldrig göra annars. Men jag känner inte av någonting annars. Jag har simmat varje dag hela sommaren, och det känns toppenbra.
Så egentligen har jag ingenting att gnälla på. Det känns ovanligt, och helt fel. Men jag kommer säkert på någonting. Så småningom. Jag jobbar på det.
