banalt

Nu är det länge sen jag skrev i min blogg. Men det har ju sina orsaker förståss. Livet är, som man brukar säga fullt av överraskningar. Både positiva och negativa. Jag börjar med det positiva:
Först och främst har jag blivit farmor!! Den 16 maj föddes den oändligt älskade och efterlängtade lille pojke som ska heta Maximilian. Ett underverk helt enkelt! 50 cm och 3,520 gr mjukt lent och helt bedårande gossebarn.

Dessutom har jag tillsammans med två goda vänner från skrivarkursen, varit på besök i Danmark. Precis lagom till den ljuvligaste ljusgröna knoppningens tid. Det var också mycket positivt.

Och så till det negativa. Jag råkade få en propp i benet när jag var där. Det kändes inte så farligt, men jag åkte i a f till jouren när jag kom hem. Fast genom strejken så var det stängt i Tierp så jag fick lov att åka till Uppsala i stället.
Det var måndag den 5/5. Dagen efter skulle jag in på röntgen, men då hade proppen flyttat sig och satt i lungan. Ont ont. Så jag blev inlagd på sjukhuset. I 10 dagar!! De allra vackraste dagarna låg jag där inne. För att prova ut mediciner. Det positiva var ju att jag var i trygga händer, jag fick hjälp och är nu bra igen. Men jag får förståss äta varan för obestämd tid. Och åka och ta prover. Men det kunde vara mycket värre.

Att jag dessutom fick tillbaka mitt barnboksmanus, det var bara väntat. Jag har ingen lycka med det jag skriver. Och nu är jag väldigt nära att bara ge upp. Men, nog om det negativa nu. När jag tänker efter riktigt noga, så överväger i alla fall det positiva i mitt liv. Det som rör mina barn och barnbarn. Jag får trösta mig med det. I väntan på fler överraskningar, kanske positiva.

Nu är jag tillbaka efter fjorton dagar på Cypern. Min man och jag hälsade på vår yngsta dotter som varit volleyboll-
proffs där en säsong. Bra att ha en som hittade i Limassol, som dessutom hade tillgång till bil och var van att köra på vänster sida. Det kändes faktiskt läskigt att trafiken var på "fel" sida. Det var strålande sommarväder nästan hela tiden. 20-25 grader och solsken. Vi låg på stranden, badade i havet, satt på kaféer, åt god mat på restauranger och över huvud taget hade det toppenbra.
Vad som var lite sorgligt där, var den svåra vattenbristen. Nu under våren när det brukar vara grönt och någorlunda gott om vatten, var det redan lika torrt som under hetaste sommaren. Hur ska det då bli i juli augusti?
Men jag såg blommande träd där, som var så vackra. Inne i stan, och även i Nicosia. Blå-lila-rosa blommor. De stod i långa rader efter gatorna. Synd bara att jag inte vet vad de heter. Det borde jag ta reda på. Otroligt vackert var det i alla fall.
Vad jag annars funderar på just nu, det är vad jag ska skriva nu. Jag har äntligen skrivit det sista kapitlet i Sigrids sommar. Och nu behöver jag en riktigt bra och engagerande idé att jobba med. Vi får se. Det kanske dyker upp nåt.
Nu ska jag kolla in Örebros fjärde finalmatch mot Elverket Vallentuna på SVBF:s Hotline. Jag håller så klart tummarna för Örebro volley.

I morgon är det äntligen dags. Då ska vi resa till Cypern. Hälsa på vår "lilla" dotter och följa med henne runt ön. Det ska bli riktigt härligt. Men det kunde ha börjat lite bättre, för jag är riktigt förkyld. Nåja, jag är ju inte dödssjuk på nåt sätt, utan hostig och lite febrig. Så jag var ner till jouren i morse. Ifall, det var nåt värre, men det var överraskande nog ett VIRUS. Är det nån som har hört det förut?

I alla fall så åker vi i morgon. Vi har inte varit till Cypern förr, så det ska bli spännande. Vi har dessutom sån tur så vår dotter har tillgång till bil. Då kan vi ju åka runt och upptäcka ön. Hon har inte heller hunnit se så mycket mer än Limassol, där hon bor.  Hennes lag har just vunnit seriefinalen och hon kan titulera sig cypriotisk mästare. Det låter nåt. Hon är ju dessutom Svensk mästare med sitt förra lag, Örebro. Tänk att jag har en dotter som är mästare, Hade jag väl aldrig tänkt mig. Själv är jag så långt ifrån mästare som man kan komma. Ibland undrar jag över hur livet skulle ha varit om jag varit ung nuförtiden. Det finns så många möjligheter nu. Men förmodligen hade jag varit lika mesig, försiktig och haft lika dåligt självförtroende. Men har jag i alla fall lyckats föra över styrka till mina barn så får jag väl vara nöjd. Och nästa generation kanske blir ännu bättre. Då kan det bära hur långt som helst.

Nu kommer jag väl att göra ett uppehåll i mitt bloggande, eftersom jag blir borta 14 dagar. Eller kanske jag lånar dotterns dator och skriver några rader. Vi får se. Det kan ju hända att jag får vara med om så mycket trevliga saker att jag inte kan låta bli att dela med mig.

Vad jag hoppas på, det är ju förståss att jag ska få en strålande idé, och komma igång med att skriva något nytt igen. Så mitt block och en lämplig penna kommer jag definitivt att packa ner. Annars ska vi använda dagarna till att sola, förhoppningsvis att bada, och att se så mycket som möjligt av Cypern. Dessutom ska vi så klart äta gott, dricka gott, och lagom mycket, och kanske träffa en del nya människor. Och när vi kommer tillbaka, kanske våren är här på riktigt.

Äntligen kom jag in på min blogg igen. Det har faktiskt varit nåt fel de senaste dagarna. Det gick inte att öppna den alls. I och för sig har jag väl inte haft nåt brännande ämne som måste ventileras, men ändå. Det känns som jag har ett visst ansvar att skriva lite då och då. Konstigt nog, för jag har väl inte särskillt många läsare. Men om en enda går in på bloggen och blir besviken, så är det ju mitt fel. Förresten är det väl också mitt fel om samma person blir besviken på det jag skrivit. Så hur jag än vänder mig så kan jag råka göra någon besviken. Nog om detta.

Själv är jag ganska glad idag. Dels för vårvädret som kommit de senaste dagarna. Men även för att det bara är fem dagar tills vi ska åka till Cypern. Och inte minst för att det verkar bli så att jag ska jobba på Aspenbadet i sommar igen. Jag som är arbetslös resten av året behöver verkligen de här sommarmånaderna när jag får arbeta. Träffa en massa trevliga människor, inte minst barn och ungdomar, dessutom känna att även jag behövs. Jag kan ta ansvar och klara av ett jobb. Det är inget fel på mig. Idag var jag på ett möte med representanter för Tierps kommun om just badet. Det ska bli riktigt kul att börja där igen.

Om mitt skrivande kan jag bara säga att den där fantastiska idén till en ny berättelse har minsann inte dykt upp, än. Men den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge. Detsamma gäller väl om min väntan på svar från ett bokförlag. Jag har ju sänt in min berättelse "Fia och mördargänget", och inte hört ett ljud. Jag försöker tänka att man ska inte inbilla sig något, och ändå slår jag på datorn och kollar mailen, tittar på nummerpresentatören så snart jag varit ut och kollar posten varje dag. Tänk om....
Nej nej, nu kommer mitt negativa jag framsmygande igen. Men snälla nån. Hur fortsätter man att vara positiv, när man innerst inne har gett upp för länge sen?

Ibland funderar jag på om jag ska sluta läsa dagstidningar. Det är så fruktansvärt deprimerande. Så mycket våld och elände. Och faktum är att jag börjar tycka att killar måste vara galna. Ja, inte alla så klart. Men rätt så många. Vad är det egentligen för fel på dem?
I mina mörkaste stunder brukar jag plocka fram en något drastisk teori, och håll i er nu:
Vi (kvinnor) lägger upp en spermabank, och sen utrotar vi alla karlar. De nya som föds uppfostras av kvinnor, och blir därför mindre våldsbenägna. Så efter ett antal år har samhället ändrats och blivit mänskligt igen, om det nu någonsin varit det. Är det däremot ett djupt liggande genetiskt fel på karlar, då hjälper väl inte ens en kvinnlig uppfostran. Nåja, det här är väl inte alldeles allvarligt menat. MEN VAD SKA VI GÖRA MED ALLA VÅLDSVERKARE?

Men som vanligt så är det väl samhällets fel! Nu när det är så populärt att poängtera att alla har ett personligt ansvar för sina liv. Och, skulle jag vilja säga, föräldrarna har ansvaret för sina barn. Ungar ska inte springa ute kl 3 på nätterna och slå sönder skyltfönster, som hände igår i vårt hus. Även om de har påsklov, så har inte föräldrarna lov från att se efter sina ungar. Att skaffa barn är i princip ett livslångt åtagande. Och då är inte det viktigaste att ge dem pengar, kläder, prylar osv. Det allra viktigaste är att ta sig tid med dem. Se dem, prata med dem, hålla reda på dem. Den skyldigheten kan man aldrig förhandla bort. ALDRIG!!

Nu ska jag återgå till tidningen och läsa andra delen. Hoppas den blir lite mer positiv.

Nu är påskhelgen över. Den började på långfredagen med ett stort släktkalas. Min svägerska fyllde 70 år, och hade bjudit in hela släkten. Påsken slutade med ett litet släktkalas när min dotter bjöd sina föäldrar och syskon på påskbord. Båda kalasen var jättetrevliga. Däremellan bestod helgen mest av att jag satt ensam hemma, för min man jobbade. Och så tog jag en promenad förståss med mina klarblå vänner, gåstavarna.
En sak som var lite tråkig var att jag missade uppläsningen i Lövstabruk. Vi tanter som går skrivarkursen där brukar läsa våra texter för intresserade lyssnare. Det börjar faktiskt bli en tradition nu, och har pågått i 5-6 år, tror jag.
Ska sanningen fram, så har de intresserade lyssnarna för det mesta varit samma personer som läst texterna. Men vad gör det? Bättre lyssnare finns inte. I år vet jag förståss inte. Det kanske var massor av folk som kom till 9:an i år.
Det ska bli roligt att höra de andra berätta. Vi ses väl vid Lövstabruks Kulturförenings årsmöte på lördag.

För övrigt är det bara knappt två veckor tills min man och jag ska åka ner till Cypern för att hälsa på vår yngsta dotter. Det ska verkligen bli skönt. Där är faktiskt sommar, medan vi här fått en försenad vinter.

Det som annars rör sig i mitt huvud just nu är vad jag ska skriva när jag just avslutat min långa berättelse om flickan Sigrid och hennes liv i norra Jämtland i början av förra seklet. Jag hoppas så klart på att en ny stark ide ska dyka upp. Fasan är ju att jag inte ska kunna skriva nånting, för skrivandet är det som håller mig uppe. Och förståss tanken på att jag ska få arbete på badet i sommar igen.

Jag märker att min blogg som vanligt balanserar på kanten av gnällträsket. Och som alltid gör den skäl för namnet
BANALT.

Igår var jag medbjuden på ett 70-årskalas. Min mans äldsta syster hade samlat hela släkten, så gott som. Det blir inte lite folk det. 4 syskon med respektive. Så deras barn med familjer. Dessutom alla kusiner som kunde komma, med män och fruar. Och naturligtvis några kära vänner.
Tänk så roligt det var. Vi fick träffa folk som vi inte sett på flera år. se hur nästa generation växer fram. Det var 10 st mer eller mindre nya småttingar. Faktiskt var några stycken redan små damer. Och vi, den generation som nu börjar bli äldst i de flesta sammanhang, vi blir lite gråare i håret för varje gång vi ses. Vi som träffades ganska mycket när barnen var små, har numer knappt tid att ses. Det är väl konstigt. Men barnbarnen tar ju en del tid förståss. Och så blir vi bekvämare och mer hemkära med tiden.
I alla fall så var det ett härligt kalas, med jättegod mat, lite vin därtill, kaffe och tårta, sång och tal, och framför allt ett ständigt sorl av alla röster. Oj vad vi hade mycket att tala om.
Så tack så väldigt mycket, Inger, för att du ordnade ett så underbart och roligt kalas.

Det är ju vad livet består av. En massa händelser. Endera följer de på varann som ett pärlband. Till och med passar in, som i en serie. Följs åt och sakta men säkert för livet vidare. Men ibland är det något oväntat som sker. Livet gör en tvärvändnig, nästan som ett lappkast, och bär iväg åt ett helt annat håll. Hur det än är, så kan man bara följa med så gott det går. runt omkring mig ser jag sådant som drabbar människor jag känner. Ibland är det jag själv som råkar ut för någonting. Och ibland, som nu är det ett av mina barn. Det är nästan det värsta. På något sätt har man som förälder tagit som sin uppgift att skydda barnen för allt som gör ont. Så klart att det inte går. Och tur är väl det. Utan sorgerna i livet så hittar man till slut inte glädjen heller. Man måste lära sig att gå igenom och orka med sorger, för annars blir man aldrig livsduglig. Men visst svider det i mamma-hjärtat när lillan har hjärtesorg. Jag vill ju så gärna hjälpa. Blåsa på det onda. Men samtidigt tror jag att hon reser sig ur detta, ännu starkare än förut.

Egentligen, är det nåt annat än dösnack? Jag menar det som jag skriver. Jag har läst igenom en del av mina bloggar, och faktiskt, det påminner väldigt mycket om det man säger till varann när man möts så där tillfälligt.
Ytligt och utan substans. Jag har läst igenom en del av mina bloggar, och är rätt besviken. Egentligen vill jag att det ska vara rakt och ärligt. Verkligen spegla det jag känner. Men tyvärr. Det är mest dösnack. Och jag märker själv att jag försöker vara lite lustig och underhållande. Dock utan att lyckas särskilt bra.

Nej, usch och fy. Texten berör inte alls. Den känns slätstruken och känslolös. Helt enkelt BANAL.

Nu har jag fått bassning igen, av min dotter. För att jag som vanligt är allt för negativ. Och faktiskt så har jag gjort ett nytt försök att köpa festkläder. OCH DET LYCKADES!!!
Det var så här:
Jag beslutade mig, i sista minuten, för att ta det förträffliga Upptåget in till Uppsala. Resan kunde inte ha börjat bättre. Det var fel tåg, ingen biljettautomat, alltså gratis resa. Det här började riktigt bra. Väl inne i stan hittade jag på en affär som faktiskt hade lite andra kläder. HURRA. Och en mycket trevlig expedit, som hjälpte mig tillrätta. Jag hittade en kjol som var riktigt snygg och med bra längd. Kortkort gör sig inte riktigt på 60-åriga tanter. Dessutom letade hon fram ett linne, som, och det här får ni inte säga till nån, håller in valkarna litegrann. Utanpå ska jag ha en blus som också trollar bort en del. Så förhoppningsvis kommer resultatet att bli riktigt skapligt, för att vara mig.
Att jag dessutom hittade ett par röda skor till det facila priset av 99:- gör ju inte saken sämre.

Mycket nöjd letade jag mig till en servering och åt en god lunch, bara det att slippa fixa maten själv. Raggmunk med fläsk och god sallad till det. Det blev bara vatten till, fast jag kände mig på festhumör. Men nån måtta får det väl vara en vanlig onsdag.
Behöver jag tala om att det var samma fel-tåg på vägen hem. Alltså utan biljettautomat, och gratis resa igen.
En helt fantastisk stadsresa. Jag kanske till och med gör om den en vacker dag.

Finns det nåt trevligare och mer beroendeframkallande än att shoppa? Ja, definitivt!! Det mesta är roligare än att gå i affärer och försöka hitta något passande.
Jag är bjuden på ett stort släktkalas, och efter en titt i garderoben vet jag att nu går det inte längre. Jag MÅSTE köpa något nytt till festen. Behöver jag tala om att det är det allra värsta jag vet. Det finns ingenting som är så förödande för den lilla självkänsla jag har som att gå i affärer och titta på nya kläder. Som om det inte vore svårt nog att hitta något som passar, det vill säga går på mig, så är det direkt omöjligt att ens se ett plagg som jag skulle vilja ha.
Jag har redan tusen gånger ångrat att jag tackat ja till inbjudan. Jag vet ju redan då hur det ska bli. Redan när jag säger att det skulle verkligen vara roligt att träffa alla igen, så maler tanken i mitt bakhuvud : VAD SKA JAG SÄTTA PÅ MIG??? Finns det verkligen inga affärer som har kläder för MIG?? Jag är för gammal, för tjock, för magig, för åderbråckig, för gråhårig, helt enkelt för ful, för att överhuvudtaget få handla kläder!! Såna som jag borde naturligtvis inte vistas i våra köpcentra. Igårkväll gjorde jag ett försök i Valbo köpcentrum. Hade tänkt mig en klänning eller en halvlång kjol i nåt småmönstrat i, som jag tycker, vackra färger. Jag såg EN, jag säger en kjol som var tänkbar, men utan att jag tyckte om den. Nej, knäbyxor eller leggings ska man ha, och med mammablusar i stormönstrat i grälla färger, det är det enda som finns. Måste alla klä sig likadant? Passar verkligen alla att klä sig så?? Hur tänker egentligen affärskedjorna? Är det nåt fel på såna som mig, ELLER VÅRA PENGAR?????
Och vart man än åker är det samma affärer och likadant utbud. Nej usch och fy för klädesbranchen. Hur likriktat får det vara egentligen. Hur kan amn tro att alla ska ha precis samma smak, alltid? Och dessutom i stort sett samma storlek?? Nej skärpning alla Kapp-Ahl, Lindex, Hennes osv.
Om ni inte har fattat det så tror jag att det finns ett stort uppdämt behov av att köpa kläder hos både äldre och större kvinnor. Få se vem som först upptäcker det.

Firningar. Sånt blir det mycket av när man som jag har fyra barn med respektive. Dessutom börjar det komma barnbarn nu. Alltid värt att fira. Det viktigaste är så klart att träffas. Fast vi bor nära varann så verkar det svårt att bara ses. Alla har så mycket i sina liv. Jobb, skola, dagis, träningar, tävlingar. Det är alltid något på gång. Som tur är så fyller de år, förlovar sig, gifter sig, får barn, som i sin tur fyller år. osv. Allt det här är anledningar till att vi får ses, umgås och prata med varann. Eller bara sitta tillsammans och se på varann. Känna att vi har varann. För mig är barn och barnbarn den stora lyckan i livet. En aning banalt kanske, men lika viktigt ändå. Alla som har barn och barnbarn känner väl på det viset. Men tro inte att det spelar någon roll. Det är lika starkt ändå.

Som idag. Vi ska fira vår andre son som eg fyllde år i tisdags. Då var det jobb och träning. Dessutom har vi en förlovning att fira. Mellan vår äldste son och hans tjej. Det är så roligt när de hunnit leva ihop ett tag och känner att det vill de fortsätta med. De har hittat rätt.

Vi är faktiskt lyckligt lottade, det måste jag erkänna. Jag som så lätt deppar ner mig. Men ifrågan om barn och barnbarn är vi verkligen rika. Om två månader ska vi dessutom få ännu ett barnbarn. Något att fira igen!

Nu har jag väl skrivit något riktigt positivt. Det enda negativa skulle väl i så fall vara att jag inte kan få till det sista kapitlet i min berättelse om Sigrid. Separationsångest kanske?

Jag har nyss varit och klippt mig, äntligen. Konstigt nog väntar jag alltid tills jag blir galen på mitt hår. Det ska vara så lättskött som möjligt. Inga medel, spray eller gele eller sånt. Bara dra borsten igenom det. Vips så är det klart. Nu känns det skönt.

Jag har hängt tvätt och håller på att ladda för dagens promenad. Det är soligt väder, men lite slaskigt. Lite vårkänning i luften. Fågelkvitter som piggar upp mig. Igår såg jag de första krokusarna i blomning. Hoppas vi slipper snöväder nu. Det lilla som ligger kvar håller på att smälta bort.

Men jag minns barndomens marsvår. Det var alltid sol (tycks jag minnas), skaren låg hård och blank hela förmiddagarna. Vi åkte spark i full fart ute över åker och äng. Och så minns jag barfläckarna som bildades under alla större träd. Det var så roligt att kliva ner där och leka bland kottar, kvistar och lingonris. Och Ljusnan gick upp mer och mer för varje soldag. Tänk när första timret kom flytande förbi. Då var det verkligen vår. Fast jag helst inte vill säga det så blir jag nog tvungen : DET VAR BÄTTRE FÖRR!!!!!

Nog är det väl själva...... Idag är det vitt på marken igen. Så himla onödigt! När det var så torrt och fint ute. Kom det ingen snö till jul så gör det absolut detsamma nu. Det blir ändå bara slask och smuts av den. Okey då, lite vatten också. Om nu det är nödvändigt. Vatten finns ju tillräckligt av i kranen??? Eller hur?
Men det är som folk säger. Alla talar om vädret, men ingen gör något åt det.
Idag är det ju fredag igen, och ytterligare en vecka har gått. Konstigt att tiden går så snabbt, fast jag har så långsamt. Och allt jag skulle kunna göra, när jag har så gott om tid, det gör jag inte. Visserligen vaknar jag varje morgon med en hel del ideer. Men under dagens lopp försvinner både lust och ork. Undrar om det finns nån sorts  sjuklig energi i lägenheten, som bara dränerar mig på allt vad ork heter. Det måste vara nåt mystiskt som ligger bakom. För inte kan väl jag vara så lat och oföretagsam, va? Det är sorgligt i alla fall. Idag har jag tänkt att veckostäda, sätta om de 5 blommor jag har kvar, skriva färdigt sista!! kapitlet av min andra bok om Sigrid, och fixa en god och nyttig middag tills i kväll. I morgon ska jag vara barnvakt hela dagen, då blir det ingenting annat gjort. Hur sjutton kunde jag hinna så mycket när jag själv hade småbarn? Det är ett mysterium.
Nog med gnäll nu. Solen skiner i alla fall där ute. Jag kanske skulle lägga till en promenad till min måste göra lista.
Då skulle jag troligtvis ha ännu en sak på min har inte gjort lista ikväll.
Nu har jag i alla fall skrivit ner dessa punkter, och det vet ju alla att det är viktigt att dokumentera!

Mitt nya positiva jag, hrrmm, letar naturligtvis efter färdigheter som jag besitter. Lätt är det inte, men något ska jag väl komma på. För all del, jag är rätt så bra på att skriva, men vad har det gett mig? Ingenting som kan mätas i siffror i alla fall. Nej, det här är svårt. Jag kan laga mat, skapligt, men har slöat till så pass att jag inte ids visa det kunnandet så ofta. Det blir mest "nåt enkelt". Inga pluspoäng där. Måla är det decennier sen jag gjorde sist. Eftersom jag inte ens har ett arbete nuförtiden kan jag heller inte inhösta några poäng där. Nej, det här ser verkligen illa ut.
Jo, en sak är jag faktiskt bra på. I alla fall mycket bättre än min man. Det är att klämma ur paket och tuber. Inte mycket att komma med kanske, men har man inget annat så.
Det finns verkligen många paket, påsar och tuber att klämma på. Har ni tänkt på det. Filmjölk och youghurt till exempel. Undrar hur många liter jag sparat in under årens lopp genom att klämma ur paketen ordentligt. Och då menar jag verkligen ordentligt. Och tuber. Kaviar och tandkräm till exempel. Först klämmer jag ur allt som går. Tror man kanske, för sen klipper jag upp dem och då räcker de en vecka till vad gäller tandkrämen i alla fall. Hur mycket har jag inte sparat där. Tusentals - ören. Inte att förakta. Eftersom allt detta försigått i åratal har jag säkert sparat massor på så sätt. 
Det enda raka vore naturligtvis att komma ut med en bok i ämnet. Tydliga beskrivningar och klatschiga färgbilder på hur man klämmer, pressar klipper och skrapar ur alla sorts förpackningar. Och det finns verkligen en oräknelig mängd förpackningar. En sån bok borde bli en riktig storsäljare. Sen skulle jag ha födan köpt, som det heter. Resa runt hela vårt avlånga land och hålla föredrag i ämnet. Kanske bli anlitad av förpackningsindustrin för att hjälpa dem att konstruera bästa tänkbara förpackningar. Eller tvärtom, kanske. Oklämbara paket. Tandkrämstuber som vore omöjliga att klippa upp. Skit samma, huvudsaken att jag skulle tjäna på affären. Jag kan se en framtid i rikedom och lycka. 
Var inte det här positivt, så vet inte jag. 

Så har en helg gått igen. Lördag började med att jag kom igång, litegrann med det som kan bli sista kapitlet i min berättelse. Positivt. Klockan 3 var det dags för volleyboll. Tierps damlag spelade hemmamatch mot Sundsvall. Eftersom min dotter är med i laget så var jag där för att titta och heja. Nu blev det en ganska enkel match, men jättekul att de vann. Tjejerna leder fortfarande allsvenskan. Bra gjort!
Efteråt hade vi bestämt att gå ut och äta tillsammans. Hela familjen. Vi hade nämnligen ett par nyförlovade att fira. Vår äldste son och hans flickvän hade förlovat sig den 8 feb! Såna rackare, utan att fråga mamma först.
Det blev en god och trevlig middag, för 8 vuxna och 2 barn. Bara yngsta dottern och hennes kille var frånvarande.
Hon som volleyproffs på Cypern och han på väg till Dalarna och Vasaloppet.
Efter middagen knallade vi iväg hem till dotter och måg för att fira deras lilla flicka som fyller 2 år. Wow så mycket presenter, värre än värsta 50-årskalaset! Och där mumsade vi i oss en massa bullar, kakor och inte minst tårta. Man kunde inte tro att vi nyss suttit och ätit en större middag.
När ungdomarna satte sig tillrätta för att titta på melodifestivalen, då tyckte min man och jag att de var så tråkiga, så då gick vi hem. Visserligen satte vi oss också framför tvn. Men vi såg en film: Den bästa av mödrar. Jag tyckte väldigt bra om filmen. Hur barnen blev behandlade. Uppslitna med rötterna, och inte bara en gång. Jag önskar att det gick att säga att så där är det inte nu för tiden. Men jag är rädd för att barn fortfarande blir illa behandlade. Det käraste vi har!
Söndag var min man och jag barnvakt ett tag medan mågen tränade och dottern satt i sekretariatet på en B-lagsmatch. Men tyvärr sov den lilla älsklingen hela tiden.
Jag gick sen iväg till hallen. Dags för volleyboll igen. När A-laget spelade var jag med och jobbade i cafeterian.
Tierp Volleys sponsorer bjöd på inträde och kaffe vid söndagens match, så det blev rätt så bra med publik. Alltså full fart på försäljningen av korv och kaffebröd, dricka och godis. Dessutom en väldig fart på publiken. Jättekul att killarna vann matchen, 3 - 1 i set.
Många av våra helger går till på det viset. Volleyboll för hela slanten.

Nu måste jag faktiskt avbryta mig mitt i fredagsstädningen och skriva några rader. Inte för att det är så svårt att gå ifrån städning precis. Tvärtom, jag har väldigt lätt för att hitta sådana anledningar. Men i alla fall, idag beror det på att vårkänslorna slog till. För första gången sen i höstas hängde jag tvätten ute i friska luften! Det blev lite kallt om fingrarna, men strunt samma. Nu har jag hängt ut fyra lakan och fyra örngott i sol och vind. Hoppas bara att de inte blåser all världens väg för mig. Det är friska vindar ska jag säga. Vårvindar friska, leka och viska, som man kan sjunga en sån här dag.
Tänk, då har jag överlevt en vinter till. Det tror jag inte alltid när hösten kommer krypande med mörker och deppighet. Kanske allting ordnar sig ändå, som det har för vana att göra. Jag känner mig ovanligt positiv idag. Visserligen kan det ändras redan i morgon, men jag passar på att njuta  av känslan.
Gör som jag. Häng ut något i solen och blåsten och njut sen av go-lukten. Det kan fungera som uppåttjack lika väl som ett glas vin eller nåt piller.
Glad vår på er allihop!

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på alla hemska saker som kan hända. Till och med ganska ofta. Om det möjligen är ett sätt att gardera sig. Det allra värsta är att någon i min familj skulle dö. Det finns inget som skrämmer mig så som den tanken.
Jag har en morbror vars fru, för kanske 30 - 40 år sen fick en stroke. Sen dess kan hon inte tala. De två hade så svårt att få barn en gång i tiden. De fick flera missfall, innan de äntligen fick en son. Så efterlängtad och älskad han var. Sen mamman blev sjuk har han ställt upp i alla år och hjälpt och stöttat sina föräldrar. Pappan är nu över 80 år och mamman mellan 70 och 80. Så fick sonen cancer och har nyss avlidit. En sån fruktansvärd sorg. Det enda barn de har, och han ska avlida före sina föräldrar. Hur kan någon trösta dem inför detta. Det känns så orättvist.
Hur ska de gamla orka med att bli lämnade av honom som var deras allt.

Jag hoppas verkligen att en vacker dag få reda på meningen med allt som händer. För jag kan inte låta bli att hoppas på att det finns en sorts mening även med sorg. Och meningen med att vissa drabbas så hårt. Det får inte bara vara så orättvist, inte utan någon förklaring. 
För om det är så illa, då kan jag drabbas likadant, det är väl sånt som skrämmer mig så mycket. 

Idag är det den 14 februari, ALLA HJÄRTANS DAG. Det är nu som infarkter, hjärtflimmer och arytmi ska firas. Eller firas är kanske fel ord. Man ska tänka djupt och länge på allt som kan hända ens stackars hjärta. Äta nyttigt och absolut avstå från öl, cider, vin (särskilt champagne) sprit och annat som kan skada den lilla rara muskeln.
Gå en hälsosam promenad. Då kan man även le vänligt mot alla man möter. Jag tror att det är nyttigt för hjärtat. Inte reta upp sig på någonting. Inte ens politiker. Läsa tidningar med snällfiltret framför ögonen. Tycka att allt som sägs i radion nog inte är så dumt, som det låter. Njuta av musiken de spelar, hur den än låter. Läsa igenom TV-tablåerna och applådera de fantastiska program som ska visas under dagen. Känna en milt glad förvåning över de programideer någon rar person kunnat komma på.
Ja så borde en riktig alla hjärtans dag vara.

Dessutom vill mitt hjärta skicka de allra varmaste kärlekshälsningar till hela min underbara familj. Min man sen många, många, många år, Mats. Mina barn med familjer. Mattias, Bea och lilla älsklingen Linnea. Marcus, Marlene och den runda lilla magen. Maria, Magnus och kära kära Julie. Matilda och Erik, de stackars åtskilda älskande. Min mamma Hedvig, still going strong, och min bror Jan-Ove med Tuula, Robert och Sofia. Min brorsdotter Christin med sin Pelle och lilla Sixten, som jag längtar att få träffa. Förresten vill mitt hjärta hälsa till alla jag känner. Min kära skrivarkurs, alla f.d. arbetskamrater från Björkgården, som jag saknar så mycket. Hela Tierps Volley där jag tillbringar , och har tillbringat en hel del rolig tid.
Ja, nu är mitt hjärta helt utmattat och behöver vila lite. (Det kan ju bero på att jag har fått lilla Julies magsjuka)

I alla fall HA EN UNDERBAR ALLA HJÄRTANS DAG allihop!!!!!!

Nu har jag efter en hel del övertalning (läs tjat) fått min dotter att skriv på sin blogg igen. Då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Men, vad ska jag skriva? Idag är jag lite halvrasslig och har bara varit ut för att kasta en soppåse. Det var inte direkt något äventyr.
Jag försöker att få en ide genom att titta ut genom fönstret. Ett tiotal parkerade bilar är allt jag ser. Därifrån får jag ingen ide. Men nu händer det saker En kille kommer gående med raska steg. En dam leder sin hund och en cyklist svischar förbi.Tre bilar i en rask följd, vad är egentligen på gång? Förmodligen ingenting. En vanlig grå februaridag, tisdag faktiskt. Inte så fantasieggande precis. Jag vet, jag får låtsas.
En kvinna kommer med en barnvagn, verkar ha bråttom. Undrar om hon har kidnappat barnet. Jajamensan, så är det. För nu kommer en polisbil förbi. Hoppas de kan lösa fallet, annars kan jag ställa upp som vittne.
Jag ser en hel del mystiska personer som går på batteri, aliens troligtvis. Har nån annan sett dem? De håller ett slags batteri mot örat och går på raskt, robotaktigt. Undrar om de stannar upp ifall man drar undan batteriet? Jag tror i alla fall det.
Nu kommer det fler och fler bilar körande. Det är tisdag, så jag tror att de är ute efter semlor. De ser så enormt ivriga ut. själv blir jag nog utan semla, för jag orkar inte ta mig till affären.
Just nu är det närapå trafikkaos i Tierp. Fast nästa gång jag tittar ut är det tomt igen. Det verkar också mystiskt. Polisen kanske står lite längre bort och stoppar alla. Ni kommer ihåg va? Det kidnappade barnet.
Det är många hundägare som går omkring här i kvarteret. Jag tror inte att alla har upptäckt att det finns små svarta påsar till att ta upp älsklingens bajs med. Mina favorit-hatobjekt just nu är hundägare utan påsar, som dessutom är storrökare, utan askkoppar. Eller helt enkelt utan vanlig hyfs. Men det är klart att någon ska jag väl ha att hata lite så där lagom. Det kan få mig själv att verka lite bättre. Jag som varken har hund eller röker.
Nu kommer en buss också, helt tom tror jag. Om inte någon ligger och trycker på golvet, men en pistol riktad mot chauffören. Gisslandramer har man väl hört talas om. Det är rätt så vanligt har jag sett på TV.
Nu får det vara nog med spänning för idag. Jag ska inte titta ut nåt mer. Det är FÖR läskigt.