Teatertripp
"Guds lilla vessla går på jakt" hette föreställningen, och skrevs och regisserades av Magnus Nilsson. Vi diskuterade
föreställningen efteråt, och jag funderar om det är nåt fel på mig. För jag blev inte berörd! De andra, ja inte alla, var tagna, imponerade, förtjusta. Ja, jag kan också tycka att skådespelarna var bra, men i grunden förblev jag oberörd. Det kändes som den inte angick mig. Jag funderar idag på om det kan bero på att jag är så ovan vid teater. Jag tror att jag varit på bara tre föreställningar i mitt liv. Samtliga i sällskap med mitt skrivargäng. Det kan ju också vara att handlingen känns främmande för mig. Inte tillräckligt nära.
Däremot tyckte jag mycket om utflykten, som sådan. Umgänget med mina vänner, diskussionerna under resan, restaurangbesöket efter föreställningen, ja själva "grejen". Så blir det aktuellt med en ny teaterresa kommer jag säkerligen att följa med igen. För jag har inte gett upp hoppet om att hitta en föreställning som kan få mitt hjärta att fladdra. Så där som vissa böcker kan.
Till historien hör också att vädret spelade oss spratt. Det blåste en del redan när vi åkte iväg, men när vi kom tillbaka var det snöstorm! Riktigt ordentligt snöväder. Så mina tre vänner med bilen vid Tierps tågstation fick vackert följa med mig hem och sova över hos oss. Så gott det nu gick att sova i ovana sängar och till och med på soffan, som stackars Sylvia fick göra. Vid åttatiden i morse begav de sig iväg hemåt, och en knapp timme senare ringde de att allt gått bra och de var hemma igen. Skönt! Jag var lite orolig för dem, vädret är inget vidare i dag heller. Det enda som hänt var en liten fastkörning i en driva i Skärplinge, men den klarades av med den medförda spaden. Det är hurtiga kvinnor i vår kurs, det ska alla veta!
Själv sitter jag nog inne idag, det är säkrast. Men jag kan som vanligt inte låta bli att oroa mig för mina nära och kära som måste ut på vägarna hur illa det än är med vädret. Min man som kör taxi, en son med långtradare och den andre i sin firmabil. Förutom att oroa mig så ska jag tvätta lite, ev städa nåt rum till julen och förhoppningsvis, komma på en lysande ide att skriva om, och sätta igång med det.
Frisk igen
Igår var jag till min husläkare. Det var rätt så länge sen, men jag har i och för sig besökt andra läkare under tiden. Jag fick ju en propp i våras, och nu anses jag vara frisk igen. Så läkaren upplyste mig om att det bara var att sluta med varanet. Det känns riktigt skönt ska jag säga. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att ta medicin. Däremot har jag lite känningar av hjärtat när jag anstränger mig. Så vips hade jag fått en sorts nitroglycerin-tabletter i stället. Jag ska testa om det hjälper. Apotekaren talade om att jag måste testa först hemma för att se om jag tål den. Så idag har jag provat att lägga en tablett under tungan, och känt efter. Efter bara en liten stund fick jag huvudvärk, och kände mig ganska konstig, nästan yr. Nåja, jag törs nog ta en när jag ska ut och promenera nästa gång. Skam till säganes så kom jag inte iväg idag, men jag får skylla på att det tog så lång tid för mig att städa kontoret. Det var dagens rum och jag hade verkligen svårt att komma igång. Dessutom kom jag av mig minst tre gånger under dagen. Men, jag har i alla fall klarat av det! Igår tog jag gästrummet och dagen före badrummet. Så jag är verkligen stolt över mig själv. Tyvärr så har jag både sovrummet, vardagsrummet, hallen och köket kvar. Pust!
I morgon ska jag utföra mitt lilla arbete, och mer än så fodrar jag inte på en dag. Så då blir det inget städat. Däremot ska jag försöka fixa en lite mer speciell middag då, för min man slutar någorlunda tidigt och det skulle vara kul att äta tillsammans, det blir minsann inte av varje dag.
Jag kan också berätta att mina dagar är räknade!! Det vill säga mina stämplingsdagar. De räcker med nöd och näppe fram till jul. I januari (tror jag) ska jag börja i en jobbsökargrupp, och arbeta HÅRT med att söka jobb. Det ska bli kul att tillhöra en grupp i alla fall. Det är ett ensamt liv att vara arbetslös ska jag säga. Efter den första perioden kommer jag förhoppningsvis att få nån praktikplats, som kanske kan leda till ett arbete. Håll alla tummar ni har!
På bokfronten inget nytt. Jag har inte hört av dem än, men när jag ringde dit så svarade en man att han skulle lägga ut läsningen på en lektör, jag som trodde att det var gjort för länge sen. Så det är väl bara till att fortsätta mitt väntande.
Vi har fått vinter här. Det är alldeles vitt ute och 1,5 grader kallt. Solen har skinit hela dan, så kort den nu är, men det börjar redan skymma. Ack ja.
Kultur
Igår kväll var jag och min man till Lövstabruk. Det var utdelning av 2008 års kulturpris från Tierps kommun. Och den som fick priset var Birgitta Östlund. Värdigare pristagare kan i alla fall inte jag tänka mig. Hon som lever för kulturen. Och inte bara litteratur, som är den del där jag kommit i kontakt med henne. Hon är intresserad av ALL kultur. Och inte bara intresserad, utan hon brinner för det. Jag tror att Lövstabruk och även hela vår kommun är så mycket rikare på upplevelser tack vare henne.
Jag och de övriga i vår skrivarkurs var med för att läsa en del kortare texter, och för att äta tårta. För Gittan är inte bara kunnig och intresserad, utan hon är också generös och delar med sig av uppmärksamheten till oss. Och då kommer vi så klart. Jag tror att vi alla tycker om att läsa våra texter, och det finns inte så många forum för såna som oss. Ändå måste jag säga att det är helt fantastiska alster som föds där i vår kurs. Helt underbar lyrik får vi lyssna på under tre dagar i månaden. För att inte tala om alla givande diskussioner som vi för där. Allt under Birgittas kunniga ledning. Det är en stor förmån att få delta i detta. Många gånger är det de träffarna som håller mig uppe. Utan mina kursdagar och framför allt, utan mina skrivarvänner skulle jag aldrig våga tro på att jag faktiskt KAN skriva.
Det har blivit mitt tank-ställe. Den plats där jag fyller på med kraft och ork och glädje. Tack alla ni som deltar, och framför allt tack till Birgitta Östlund.
Novemberdepp
Jo, nu är det verkligen november. Gråare och mörkare kan det knappast bli. Regn regn regn. Men det är i alla fall plusgrader. Annars skulle det så klart snöa och vara halt. Tror inte jag skulle gilla det bättre.
Just nu sitter jag framför datorn och väntar på att middagen ska bli färdiggräddad. Den består av Jansons frestelse.
Det är inte så dumt. Egentligen skulle jag försöka få ihop en text till skrivarkursen i morgon. Men vaddå? Det är ju gott om tid!! Dessutom ska jag välja ut något att läsa på torsdag kväll.
Då govänner, ska vi i kursen följa med vår kära ledare Birgitta Östlund när hon ska motta kommunens kulturpris.
Och, är det nån som är en värdig pristagare, så är det hon. Som vanligt så vill hon även då framhålla några andra än sig själv, så hon har bett oss att läsa lite text var, för att visa för höga vederbörande vad vi egentligen gör där i Lövstabruk i kulturens namn. I alla fall tål det att fundera på. Vad jag ska välja att läsa. Det får inte vara för långt, vi är flera som kommer.
Jag har nyss pratat med vår son. Han ska komma över för att byta lampa i sovrummet, som vi bett honom om. Dessutom ska han hämta en säng som stått kvar här sen han bodde i lägenheten. Han talade dessutom om att deras lille son är sjuk. 38,5 gr i feber. Stackars liten. Det borde finnas en lag som förbjuder att småbarn blir sjuka. Det finns ju hur många lagar som helst i som gäller mindre viktiga saker. Ja jag vet att det inte går att lagstifta mot sjukdomar. Men jag önskar att det gick.
Nu börjar det lukta gott må ni tro. Mmmm, Jansons frestelse. mmmm.
Härjedalsresa
En annan sak som var lustig var att den person som vi levererade halmen till, hade bott granne med mig i Vallvik när vi var unga. Närmaste huset till och med. Världen är bra liten ibland.
Att vi sen lastade mera halm på en annan gård, lämnade av den på en tredje och avslutade dagen med att lasta aska i Ljusne nere i Hälsingland det var ju lite av smolk i glädjebägaren. Jag som har svårt för att sitta stilla så länge och dessutom är jätterädd för att åka på krångliga guppiga vägar. Så jag fick vad jag tålde igår.
Men glädjen över att se hembyn igen, den har jag med mig.
Idag ska jag utföra mitt lilla jobb igen, som ledsagare. Det ska bli riktigt trevligt. Och i em eller kväll ska min man och jag åka till min mamma och hälsa på. Hon är mitt uppe i förberedelserna till 90-års kalaset. Så vi ska väl planera vidare på det och ta med mat hem till vår frys för kalaset ska hållas där vi bor. Jag kan också nämna att mitt stora 90-årspoem fick några nya verser igår under resan. Så lite nytta gjorde jag .
Nu är det bara en text till skrivarkursen på måndag som jag måste komma på. Hjälp mig! Så här omöjligt har det aldrig varit. Banalt eller hur?
Dåligt
Så jag gör ett försök. Jag är i alla fall medveten om sånt som händer i världen. Både det lilla i min värld och det stora utanför mina gränser. En sak som jag retat mig på senaste tiden är att min man, som är taxichaufför, bl.a, blev stoppad av polisen i Stockholm när han hade en körning dit. Inte för att han gjort nåt trafikfarligt, kört för fort eller nåt sånt. Nej, de kollade om han skrivit in i sin arbetsbok när han började den morgonen. Tyvärr hade han inte gjort det. Han hade tvättat bilen på morgonen och sen glömt fylla i. Polisen fick så klart muntligt besked om tiden och kunde även kolla när de skrev ut en remsa där allt registreras, men nej. Det dög inte utan han fick 3000 kr i böter!! Jag tycker att det är rena vansinnet. Hur kan man få så mycket i böter för en sak som gick att kolla och dessutom stämde? Han får alltså jobba gratis i några dar tack vare den polisen. Och så hörde jag på radio hur stor uppklarandeprocent polisen har på brott. Varje polisman klarade i genomsnitt upp 3!!! brott per ÅR!!! Undrar om det här är ett av dem.
Det finns som synes en hel del att reta upp sig på. Och det är jag bra på.
Dessutom retar jag upp mig på att skolväsendet håller på att slås sönder. Det var förr ett av de få områden i samhället där alla grupper möttes, och på lika villkor. Men nej, så kan det inte få vara. Vi ska så klart delas upp och hållas åtskilda redan som barn. De som har engagerade och även välbeställda föräldrar ska väl inte behöva beblandas med vanligt folk. Och ännu värre, med problembarn! Dessutom gör de nya reglerna att alla kommuner får problem med att fylla sina skolor. Vad hjälper det då att de rustar och gör skolorna trevligare om för få elever väljer deras skola så lönar det sig inte att hålla en hög standard.
Jag har en känsla av att vår regering är ute efter att vidga klassklyftorna. Är det verkligen nån som önskar det??
I min egen lilla värld retar jag mig mest på att jag aldrig kommer igång med att skriva igen. Och nästa vecka ska jag på kurs igen. Jag vill inte komma dit tomhänt. Då känns det som jag sviker de andra. Jag älskar ju att höra deras alster. Varför går det inte att komma igång?
Banalt nog för att platsa i min blogg.
