banalt

Äntligen kom jag in på min blogg igen. Det har faktiskt varit nåt fel de senaste dagarna. Det gick inte att öppna den alls. I och för sig har jag väl inte haft nåt brännande ämne som måste ventileras, men ändå. Det känns som jag har ett visst ansvar att skriva lite då och då. Konstigt nog, för jag har väl inte särskillt många läsare. Men om en enda går in på bloggen och blir besviken, så är det ju mitt fel. Förresten är det väl också mitt fel om samma person blir besviken på det jag skrivit. Så hur jag än vänder mig så kan jag råka göra någon besviken. Nog om detta.

Själv är jag ganska glad idag. Dels för vårvädret som kommit de senaste dagarna. Men även för att det bara är fem dagar tills vi ska åka till Cypern. Och inte minst för att det verkar bli så att jag ska jobba på Aspenbadet i sommar igen. Jag som är arbetslös resten av året behöver verkligen de här sommarmånaderna när jag får arbeta. Träffa en massa trevliga människor, inte minst barn och ungdomar, dessutom känna att även jag behövs. Jag kan ta ansvar och klara av ett jobb. Det är inget fel på mig. Idag var jag på ett möte med representanter för Tierps kommun om just badet. Det ska bli riktigt kul att börja där igen.

Om mitt skrivande kan jag bara säga att den där fantastiska idén till en ny berättelse har minsann inte dykt upp, än. Men den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge. Detsamma gäller väl om min väntan på svar från ett bokförlag. Jag har ju sänt in min berättelse "Fia och mördargänget", och inte hört ett ljud. Jag försöker tänka att man ska inte inbilla sig något, och ändå slår jag på datorn och kollar mailen, tittar på nummerpresentatören så snart jag varit ut och kollar posten varje dag. Tänk om....
Nej nej, nu kommer mitt negativa jag framsmygande igen. Men snälla nån. Hur fortsätter man att vara positiv, när man innerst inne har gett upp för länge sen?