banalt

Så är det lördagkväll igen. Som jag spenderat hemma framför TVn tillsammans med min man. Lugnt och skönt. En aning banalt kanske?
Jag har i alla fall skrivit färdigt ett nytt kapitel i min långa berättelse. Nummer 36 i den andra delen av "Sigrid".
Det låter något det. Men faktum är att jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren (gåtan om klockan, ni vet)
Jag kommer förmodligen aldrig att få ut den.
Ibland kan jag få underliga, osannolika fantasier om att jag verkligen får vara med om att en bok jag skrivit kommer ut. Men för det mesta inser jag det omöjliga i drömmarna.
Hur klarar andra människor av att alla drömmar dör? Om de nu gör det? Fast å andra sidan har jag två små hopp på gång. Eller vad man ska kalla det. Jag har en barnbok som jag skickat till ett förlag, och inte fått svar än. Och så har jag skickat in en ide om en teaterpjäs om vården. Den har jag sänt till Uppsala stadsteater.
Faktum är att jag pendlar mellan djupaste pessimism och en form av högfärdsvansinne. Och så länge jag inte fått nej så kan jag hoppas en smula. Jag får se till att alltid ha något inlämnat någonstans, då kan aldrig allt hopp vara ute. Eller hur? På så sätt kan jag hanka mig fram utan att sjunka fullständigt i depressionens ocean.

Överlevnadsstrategier, så borde inlägget hetat. Inte lördagskväll. Det är totalt missvisande. Även om det är lördagkväll.