banalt

Firningar. Sånt blir det mycket av när man som jag har fyra barn med respektive. Dessutom börjar det komma barnbarn nu. Alltid värt att fira. Det viktigaste är så klart att träffas. Fast vi bor nära varann så verkar det svårt att bara ses. Alla har så mycket i sina liv. Jobb, skola, dagis, träningar, tävlingar. Det är alltid något på gång. Som tur är så fyller de år, förlovar sig, gifter sig, får barn, som i sin tur fyller år. osv. Allt det här är anledningar till att vi får ses, umgås och prata med varann. Eller bara sitta tillsammans och se på varann. Känna att vi har varann. För mig är barn och barnbarn den stora lyckan i livet. En aning banalt kanske, men lika viktigt ändå. Alla som har barn och barnbarn känner väl på det viset. Men tro inte att det spelar någon roll. Det är lika starkt ändå.

Som idag. Vi ska fira vår andre son som eg fyllde år i tisdags. Då var det jobb och träning. Dessutom har vi en förlovning att fira. Mellan vår äldste son och hans tjej. Det är så roligt när de hunnit leva ihop ett tag och känner att det vill de fortsätta med. De har hittat rätt.

Vi är faktiskt lyckligt lottade, det måste jag erkänna. Jag som så lätt deppar ner mig. Men ifrågan om barn och barnbarn är vi verkligen rika. Om två månader ska vi dessutom få ännu ett barnbarn. Något att fira igen!

Nu har jag väl skrivit något riktigt positivt. Det enda negativa skulle väl i så fall vara att jag inte kan få till det sista kapitlet i min berättelse om Sigrid. Separationsångest kanske?