banalt

Det är ju vad livet består av. En massa händelser. Endera följer de på varann som ett pärlband. Till och med passar in, som i en serie. Följs åt och sakta men säkert för livet vidare. Men ibland är det något oväntat som sker. Livet gör en tvärvändnig, nästan som ett lappkast, och bär iväg åt ett helt annat håll. Hur det än är, så kan man bara följa med så gott det går. runt omkring mig ser jag sådant som drabbar människor jag känner. Ibland är det jag själv som råkar ut för någonting. Och ibland, som nu är det ett av mina barn. Det är nästan det värsta. På något sätt har man som förälder tagit som sin uppgift att skydda barnen för allt som gör ont. Så klart att det inte går. Och tur är väl det. Utan sorgerna i livet så hittar man till slut inte glädjen heller. Man måste lära sig att gå igenom och orka med sorger, för annars blir man aldrig livsduglig. Men visst svider det i mamma-hjärtat när lillan har hjärtesorg. Jag vill ju så gärna hjälpa. Blåsa på det onda. Men samtidigt tror jag att hon reser sig ur detta, ännu starkare än förut.