banalt

Nu är påskhelgen över. Den började på långfredagen med ett stort släktkalas. Min svägerska fyllde 70 år, och hade bjudit in hela släkten. Påsken slutade med ett litet släktkalas när min dotter bjöd sina föäldrar och syskon på påskbord. Båda kalasen var jättetrevliga. Däremellan bestod helgen mest av att jag satt ensam hemma, för min man jobbade. Och så tog jag en promenad förståss med mina klarblå vänner, gåstavarna.
En sak som var lite tråkig var att jag missade uppläsningen i Lövstabruk. Vi tanter som går skrivarkursen där brukar läsa våra texter för intresserade lyssnare. Det börjar faktiskt bli en tradition nu, och har pågått i 5-6 år, tror jag.
Ska sanningen fram, så har de intresserade lyssnarna för det mesta varit samma personer som läst texterna. Men vad gör det? Bättre lyssnare finns inte. I år vet jag förståss inte. Det kanske var massor av folk som kom till 9:an i år.
Det ska bli roligt att höra de andra berätta. Vi ses väl vid Lövstabruks Kulturförenings årsmöte på lördag.

För övrigt är det bara knappt två veckor tills min man och jag ska åka ner till Cypern för att hälsa på vår yngsta dotter. Det ska verkligen bli skönt. Där är faktiskt sommar, medan vi här fått en försenad vinter.

Det som annars rör sig i mitt huvud just nu är vad jag ska skriva när jag just avslutat min långa berättelse om flickan Sigrid och hennes liv i norra Jämtland i början av förra seklet. Jag hoppas så klart på att en ny stark ide ska dyka upp. Fasan är ju att jag inte ska kunna skriva nånting, för skrivandet är det som håller mig uppe. Och förståss tanken på att jag ska få arbete på badet i sommar igen.

Jag märker att min blogg som vanligt balanserar på kanten av gnällträsket. Och som alltid gör den skäl för namnet
BANALT.