banalt

Är det något jag sysslar med en hel del, så är det att avläsa andra människor. Någongång, förmodligen som barn lärde jag mig att göra det.  Att det var viktigt. Så nu kan jag inte låta bli. Om någon säger en sak till mig, så måste jag försöka avgöra om det är vad personen verkligen tycker eller vill. På något sätt kan jag inte bara tro på vad någon säger. Det är rätt så jobbigt att alltid försöka läsa av andra. Jag kan aldrig slappna av och bara tro på det jag hör. Låter det konstigt? Det är det säkert också. Jag kan aldrig bara fråga om nåt, få ett enkelt svar, och sen tro på det. Utan jag måste alltid tolka den jag talar med. Verkar det här sant, säger hon/han som det är eller vill de något helt annat. Är det nån mer som håller på så här? Jag vill faktiskt inte göra så, men det går inte att sluta. Precis som om något hemskt ska hända om jag tolkar fel.
Jag har i och för sig levt med människor som inte var så lätta att förstå sig på, så jag antar att jag hade nån fördel av att kunna tolka rätt. Men jobbigt är det. Jag kan sällan slappna av.

Nu skulle jag egentligen sitta och skriva, men pyttsan. Det är precis som om alla historier har lämnat mig. Jag blir mer och mer orolig men att skriva går inte. Annars skulle det säkert kännas mycket bättre om jag kom igång med en ny historia. Men tydligen kommer sånt inte på beställning. Jag är ju van att det brukar göra det. Men inte nu. Det var faktiskt länge sen jag fick till nånting. Dessutom skulle jag behöva skriva ett födelsedagspoem till min mamma. Hon fyller 90 år i december. Det är ju gott om tid, men som det känns nu så blir det nog svårt.
Ett typiskt I-landsproblem kan man tycka, och fasiken så banalt.