banalt

Det har länge varit en dröm för mig. Detta att ge ut en bok. Och jag har verkligen försökt. Jag har skickat manus till en hel rad olika förlag. Utan att få napp förståss. I början var jag faktiskt optimistisk. Trodde att det nog skulle lyckas. Mina kurskamrater peppade mig så bra, så jag tänkte att säkert är det nån som vill ge ut min berättelse. Men se det var det inte! Knappt att de kostade på mig nåt svar ens. Några intetsägande rader bara, det var allt. så mitt självförtroende sjönk eftersom refuseringsbreven ramlade in. Numera håller jag knappt näsan över vattenytan.
Men, nu har jag faktiskt hittat ett halmstrå. Det vill säga, min man och jag har kommit överens om att kosta på en utgivning själva. till och med jag vågar faktiskt riskera en massa pengar. Jag som är så rädd att inte klara mig själv. Då förstår ju alla att det här känns riktigt viktigt för mig. Med alla menar jag då de enstaka personer som eventuellt läser min blogg.

Jag har vimsat runt i lägenheten hela morgonen och varit nervös bara för att ringa upp det förlag jag tänkte anlita. Blev nästan glad när det var upptaget flera gånger. Men nu har jag ringt. Det var väl inte direkt något fantastiskt samtal, för den person jag talade med var det här rutin, det hördes tydligt. Men inte för mig. Jag har skrivit av deras adress, plockat igenom mina papper, och tänker snarast möjligt bege mig till den lilla oansenliga lokal som numera är Posten, och skicka iväg mitt hjärtebarn, Sigrid. Sen väntar ett par månader i spänning innan jag kan få svar från förlaget. Om de verkligen tycker att det är någonting att ge ut. Jag är väldigt rädd att de ska tycka att dialekten i berättelsens dialog är störande och inte funkar. Men, det är nu ingen återvändo. Jag måste våga.

För övrigt har min äldsta dotter och jag bestämt att hälsa på lillan, nere i Aachen i Tyskland över nästa helg. Det ska bli riktigt roligt att umgås med mina flickor, det blir inte så ofta nuförtiden. I alla fall inte båda två, samtidigt. Vi får dessutom se "lillan" spela match, eftersom hennes lag har en turnering precis när vi är där. Det var länge sen. Förra säsongen var hon på Cypern, och det var ju inte heller precis nästgårds.

Så idag känns det som om jag har en hel del att fira, ska nog iväg till affären också och köpa nåt gott till middag. Undrar vad? Undrar om jag kan få det här inlägget att passa under epitetet Banalt? Förmodligen. Fast jag själv tycker att det är smått fantastiskt!