Mos
Mos - som i äppelmos. Det gjorde jag igår, åt min äldste son och hans familj. Det är faktiskt lite kul att göra sånt. I alla fall till att börja med. Innan ryggen säger ifrån. När jag hade barn hemma, då gjorde jag massor av äppelmos. Nu är det bara min man och jag, så det går åt så lite. Men gott är det. Förresten kommer min dotter hit idag, och vi ska hjälpas åt att göra, ja just det, äppelmos. Jag har ju en assistent med mostillsats, så det är inte så besvärligt. Det som är jobbigt är att stå och skära rent frukten. Min rygg pallar inte riktigt för sånt jobb numera.
Tänk om jag vetat lite mera när jag var yngre. Om hur man skulle träna ryggen för att orka med. Inte minst för att kunna bära barn utan att förstöra sin rygg. Men risken var väl att jag inte skulle ha lyssnat i alla fall. För det dröjer ju många år innan värken slår till.
Nog om detta. Nu ska jag till att söka jobb igen, med allt vad det innebär. Jag ska skicka in allehanda papper - igen. Jag undrar var de gör av alla papper man skickar in. Arbetsgivarintyg osv. Det är ju inte bara jag som skickar. Och varför de inte finns kvar när man som jag arbetat 3 månader. Nej det måste skickas in nya papper igen, även om ingenting har ändrats sen sist. Har Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Arbetslöshetskassan något slags samarbete med Posten kanske? För man får ju hela tiden läsa om hur mycket de har att göra? Varför kan de i så fall inte lägga in uppgifterna i sina datorer och slippa en massa onödigt pappersarbete? Jag fattar ingenting. Även detta verkar vara en aning mosigt.
Idag jobbar min man. Det gör han alltid. Och det har han alltid gjort. Även när vi hade småbarn. Och min uppgift har så klart varit att se till att det kunnat fortsätta så. Jag är en typisk möjliggörare. För även det här med att arbeta jämt är ett missbruk. Och som alla sorters missbruk så fodrar det en sån som jag, som ser till att allt annat ska fungera. Och följden blir att jag är ensam nästan alltid. Det är ju svårt att uppehålla ett umgänge också, med ett sådant liv. Så jag är ensam.
Jag borde verkligen rycka upp mig och skaffa ett eget umgänge, men som i alla fall av missbruk, så skäms jag. Jag skäms förmodligen för att jag på något sätt är övergiven. Alltså duger jag inte, och ska skämmas för det. Min man däremot, han kan vara stolt, för han är duktig. Den som jobbar så mycket måste ju vara duktig, eller hur?
Själv känner jag mig bara värdelös. Totalt mosig.
Tänk om jag vetat lite mera när jag var yngre. Om hur man skulle träna ryggen för att orka med. Inte minst för att kunna bära barn utan att förstöra sin rygg. Men risken var väl att jag inte skulle ha lyssnat i alla fall. För det dröjer ju många år innan värken slår till.
Nog om detta. Nu ska jag till att söka jobb igen, med allt vad det innebär. Jag ska skicka in allehanda papper - igen. Jag undrar var de gör av alla papper man skickar in. Arbetsgivarintyg osv. Det är ju inte bara jag som skickar. Och varför de inte finns kvar när man som jag arbetat 3 månader. Nej det måste skickas in nya papper igen, även om ingenting har ändrats sen sist. Har Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Arbetslöshetskassan något slags samarbete med Posten kanske? För man får ju hela tiden läsa om hur mycket de har att göra? Varför kan de i så fall inte lägga in uppgifterna i sina datorer och slippa en massa onödigt pappersarbete? Jag fattar ingenting. Även detta verkar vara en aning mosigt.
Idag jobbar min man. Det gör han alltid. Och det har han alltid gjort. Även när vi hade småbarn. Och min uppgift har så klart varit att se till att det kunnat fortsätta så. Jag är en typisk möjliggörare. För även det här med att arbeta jämt är ett missbruk. Och som alla sorters missbruk så fodrar det en sån som jag, som ser till att allt annat ska fungera. Och följden blir att jag är ensam nästan alltid. Det är ju svårt att uppehålla ett umgänge också, med ett sådant liv. Så jag är ensam.
Jag borde verkligen rycka upp mig och skaffa ett eget umgänge, men som i alla fall av missbruk, så skäms jag. Jag skäms förmodligen för att jag på något sätt är övergiven. Alltså duger jag inte, och ska skämmas för det. Min man däremot, han kan vara stolt, för han är duktig. Den som jobbar så mycket måste ju vara duktig, eller hur?
Själv känner jag mig bara värdelös. Totalt mosig.
Kommentarer
Trackback
