Mitt liv som arbetslös
Inte är det mycket till liv, det här att vara arbetslös. En fantastisk tur är i alla fall att jag lärt mig hålla i pengar. Dvs jag har alltid kunnat det. Eftersom jag aldrig har haft gott om den varan så kan jag inte slösa. Och det är nog räddningen just nu. Och naturligtvis det faktum att jag sammanbor med en man, som är arbetsnarkoman. På nåt annat sätt kan jag inte beskriva honom. Han har arbetat hela sitt liv, dag och natt under vissa perioder. För om jag skulle vara ensamstående just nu, så skulle det nog inte hjälpa att jag är så sparsam. Jag har nämnligen inte lyckats få några pengar från Försäkringskassan. Det gick bra så länge jag fick stämpla, men mina dagar tog slut i mitten av december. Så sen dess har jag inte fått ett öre. Nu är det så klart inte FK:s fel, utan det beror ju på att jag inte kan fylla i papper på rätt sätt. Visserligen fick jag hjälp av Arbetsförmedlingen att fylla i, men det blev fel ändå. Ack ja. Idag skulle jag gå dit för att få hjälp att rätta till felet, men se det gick inte, då måste jag beställa tid med min särskilda handläggare för att hon skulle skriva på papperen. Så då får jag väl ta det på tisdag när jag ändå har ett besök inbokat. Som sagt var, det är tur att jag inte är i direkt behov av pengarna. Då hade jag förmodligen inte ens klarat av julen, och sen hela tiden från dess och fram till idag. Stackars stackars alla ensamstående arbetslösa.
Jag ska nu försöka få praktikplats. Och där har jag verkligen nytta av min framåtanda. Jag är ju så fantastiskt bra på att "sälja" mig själv. Alla som känner mig vet att det där är en otrolig överdrift. Jag kan inte göra det. Det är nog min största fasa. Att ringa eller besöka någon och övertyga den om att jag är kunnig och lämplig för praktikplats.
Faktum är att det här livet som arbetslös stjäl all energi jag har och någonsin haft. Jag kan inte tänka på annat, inte ens skriva längre. Jag undrar hur andra klarar av sin situation. Jag är ändå lyckligt lottad som inte behöver vara så orolig för ekonomin. Men, i och för sig, vad vet man om livets krumsprång. Vad som helst kan hända. Det finns inga garantier här i livet.
Men jag har bokutgivningen framför mig som en vårsol, den ger mig en massa glädje och förväntan. Verkligen något att se fram emot. Så alldeles nattsvart är det inte. Men säkert ganska banalt.
Jag ska nu försöka få praktikplats. Och där har jag verkligen nytta av min framåtanda. Jag är ju så fantastiskt bra på att "sälja" mig själv. Alla som känner mig vet att det där är en otrolig överdrift. Jag kan inte göra det. Det är nog min största fasa. Att ringa eller besöka någon och övertyga den om att jag är kunnig och lämplig för praktikplats.
Faktum är att det här livet som arbetslös stjäl all energi jag har och någonsin haft. Jag kan inte tänka på annat, inte ens skriva längre. Jag undrar hur andra klarar av sin situation. Jag är ändå lyckligt lottad som inte behöver vara så orolig för ekonomin. Men, i och för sig, vad vet man om livets krumsprång. Vad som helst kan hända. Det finns inga garantier här i livet.
Men jag har bokutgivningen framför mig som en vårsol, den ger mig en massa glädje och förväntan. Verkligen något att se fram emot. Så alldeles nattsvart är det inte. Men säkert ganska banalt.
Kommentarer
Trackback
