Det här med arbete
Ja, det här med arbete, det är ett kapitel för sig. Det som kändes helt naturligt förut. Något man bara ägnade sig åt. Hade ett schema man gick på. Det var en stor och betydelsefull del av livet. Och så hux flux så är man frånkopplad. Står som en tom vagn kvar på stationen och ser tåget dra iväg.
Först tänker man att det kommer snart ett nytt tåg, och där ska jag kopplas in, så klart. Men det dröjer. Många tåg kommer och går, och på något sätt passar inte kopplingen längre. Så min vagn blir stående kvar. Faktum är att den bogseras in på ett stickspår där aldrig några tåg kommer. Nu ser jag dem bara på håll.
För att tala klarspråk så bara minskar mina chanser att någon gång få ett jobb. Om man bortser från sommarjobbet på badet. Då arbetar jag ju mer än heltid, och det går bra. Men allt annat verkar omöjligt. Igår till exempel så var jag på information om kommande jobb. Det ena, som gällde två personer, var att köra en kylbil med släp. Ingen stor sak, jag har ju körkort. Men att köra med kärra, och kanske kunna backa med den. Klarar jag det? Dessutom ska man lasta matvaror och tvättsäckar. Ganska tungt med andra ord. Och jag med min skruttiga rygg. Antagligen orkar jag inte det. Fast det lät både roligt och utmanande.
Det andra jobbet var inom en industri. Jobba med att packa möbeldelar som ska gå till IKEA. Då talades om att det var så bra stämning där, folk hade kul på jobbet. Och jag som längtar så mycket efter det. Jag har ju haft ett sånt jobb en gång i tiden. Vi hade så fantastiskt roligt tillsammans. Och det ska gudarna veta att jag längtar efter arbetsgemenskap. Men så vet jag att det där med att stå krokig och packa saker, det skulle så klart ge mera ont i ryggen. Fy f-n, vad jag blir less på mig själv och hur jag har blivit. Jag vill så gärna komma med igen. Men hur ska det gå till.
Tur att jag har mina stackars timmar som ledsagare i alla fall. Alltid något. Men faktum är att jag skulle aldrig kunna försörja mig på det. Utan det är bara för att jag har en man som jag kan klara mig. Det känns rätt visset ska jag säga.
Först tänker man att det kommer snart ett nytt tåg, och där ska jag kopplas in, så klart. Men det dröjer. Många tåg kommer och går, och på något sätt passar inte kopplingen längre. Så min vagn blir stående kvar. Faktum är att den bogseras in på ett stickspår där aldrig några tåg kommer. Nu ser jag dem bara på håll.
För att tala klarspråk så bara minskar mina chanser att någon gång få ett jobb. Om man bortser från sommarjobbet på badet. Då arbetar jag ju mer än heltid, och det går bra. Men allt annat verkar omöjligt. Igår till exempel så var jag på information om kommande jobb. Det ena, som gällde två personer, var att köra en kylbil med släp. Ingen stor sak, jag har ju körkort. Men att köra med kärra, och kanske kunna backa med den. Klarar jag det? Dessutom ska man lasta matvaror och tvättsäckar. Ganska tungt med andra ord. Och jag med min skruttiga rygg. Antagligen orkar jag inte det. Fast det lät både roligt och utmanande.
Det andra jobbet var inom en industri. Jobba med att packa möbeldelar som ska gå till IKEA. Då talades om att det var så bra stämning där, folk hade kul på jobbet. Och jag som längtar så mycket efter det. Jag har ju haft ett sånt jobb en gång i tiden. Vi hade så fantastiskt roligt tillsammans. Och det ska gudarna veta att jag längtar efter arbetsgemenskap. Men så vet jag att det där med att stå krokig och packa saker, det skulle så klart ge mera ont i ryggen. Fy f-n, vad jag blir less på mig själv och hur jag har blivit. Jag vill så gärna komma med igen. Men hur ska det gå till.
Tur att jag har mina stackars timmar som ledsagare i alla fall. Alltid något. Men faktum är att jag skulle aldrig kunna försörja mig på det. Utan det är bara för att jag har en man som jag kan klara mig. Det känns rätt visset ska jag säga.
Kommentarer
Trackback
